Sista dagarna på jobbet. Försöker memorera ansikten, namn och röster. Vissa patienter önskar mig lycka till i framtiden. Det är speciellt när någon vars egen framtid skiftat från outgrundligt öppen till utmätt säger sådant. Sista gången jag träffade M var han smal som en fågelunge. Hans fru grät i korridoren och höll om mig. "Du har gjort vad du har kunnat" sa hon. M kom alltid till mottagningen i basker och trenchcoat, rak i ryggen som en partisan. Han var snickare, hans son hade dött i kriget.
M och alla de andra, som dött eller fått reda på av mig att de ska dö. Inom 3, 6 eller 12 månader (statistiskt sett). En del av mig skulle vilja lista deras namn i ett väldigt register, så att ingen glömmer deras avmagrade händer, hesa röster, stapplande steg i korridorerna.
M och alla de andra, som dött eller fått reda på av mig att de ska dö. Inom 3, 6 eller 12 månader (statistiskt sett). En del av mig skulle vilja lista deras namn i ett väldigt register, så att ingen glömmer deras avmagrade händer, hesa röster, stapplande steg i korridorerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar