Hafez

Spontankirrade lyriksamlingen Faces of Love idag. Tre poeter från Shiraz: Hafez, Jahan malek Khatun och Obayd-e Zakani. Har aldrig hört talas om de senare två, men Hafez är ju en av de mest uppburna persiskspråkiga poeterna.

Ärligt, jag har aldrig haft något intimt förhållande till hans dikter. Har några samlingar hemma sedan tidigare, med omslag som ser ut som portarna till ett all inclusive hotell i Hurghada. Först nu, mycket sent omsider, förstår jag att Hafez ju är helt storartat bra, och rolig! De neurotiska små monologer berättarjaget för i dikternas avslutande strofer är till exempel fantastiska.

I heard the lilies say, "The world is old,
to take things lightly here is sweet"

Hafez, the happy heart ignores the world;
don't think dominion here is sweet

eller

In all I've done, I've pleased myself
It's ruined my good name -
The secret's out, and everywhere
Men talk about my shame.

Don't hide from him you seek, Hafez
You cannot hope to find
The One you're looking for until
You leave the world behind.


Vet inte om det ingår i den berättartradition Hafez verkade inom att tilltala sig själv på det sättet, men  jag gillar det så mycket. Framförallt i de ständiga glidningarna mellan romantisk och mystisk kärlek.