För vissa uppstod tiden ur
hamburgerkedjan Clocks neonskylt, i vars runda O slaget åtta för
alltid frusit fast. När armbandsurets funktion var diffus och oklar
förblev hamburgerkedjan Clock konkret: mjukglass i strut kostade fem
kronor där.
I det feta O:ets evigt utsträckta
timme väntande en storasyster utanför fritids med en mössa på
huvudet och en i
handen. Mössor att dra långt ned över pannan, trots att det var
vår och svettigt i håret. Klockan var åtta när mössorna dolde
två svarta små skallar från Lasermannens kikarsikte. Svartskalle
var någonting konkret, som mjukglass eller vantar. Lasermannen
däremot hotfull men diffus, som en klocka utan visare på
läxstencilen där man själv skulle fylla i tiden.
Att den parlamentariska vänstern
blivit helt oförmögen att mobilisera och växa framgår tydligt av
höstens valresultat. Tillsammans med Sverigedemokraternas framgångar
markerar detta en ny politisk tid. Rasismen, eller i all fall
toleransen för rasism, har vuxit på bred front samtidigt som
Socialdemokratin, det projekt som i så stor utsträckning
strukturerat och bestämt såväl den svenska högerns som vänsterns
arbete i nästan 100 år, fullbordat sin utveckling från
arbetarrörelsens massparti till ett borgerligt parti utan rörelse.
”Sörj inte, organisera er” säger vissa. Men sorgen går inte
att välja bort, den måste få ta plats och veckla ut sina
minnesbilder och katastroftankar. Inom loppet av en vecka överväger
vissa föräldrar att gå i exil en andra gång och på någons jobb
sägs det i fikarummet att vänstersympatisörer borde steriliseras.
I tunnelbanan spottar en person två svarta män i ansiktet och i
tidningen står det att en kvinna skrikit ”du står i vägen jävla
svartskalle” till en småbarnsmamma i Vasastan. De lager av liv som
skiljer nutiden från Clocktiden luckras upp och barndomskänslor,
välbekanta för vissa, helt okända för andra, strömmar fram. ”Jag
tror uppriktigt att en subjektiv erfarenhet kan förstås av andra”
skriver avkoloniseringens största teoretiker, Franz Fanon. Känslor
kan anta kollektiva dimensioner utan att var och en som delar dem
genomlevt samma situationer. Den molande oro, ilska eller uppgivenhet
vi känner kan inte motas bort med en hurtigt uppsträckt näve i
luften. Den behöver inte heller bli klibbig och passiviserande. Våra
känslor, däribland vår sorg, kan fungera som fond för våra
analyser. Vi måste gå framåt genom dem.