Sörj och organisera dig

För vissa uppstod tiden ur hamburgerkedjan Clocks neonskylt, i vars runda O slaget åtta för alltid frusit fast. När armbandsurets funktion var diffus och oklar förblev hamburgerkedjan Clock konkret: mjukglass i strut kostade fem kronor där.

I det feta O:ets evigt utsträckta timme väntande en storasyster utanför fritids med en mössa på huvudet och en i handen. Mössor att dra långt ned över pannan, trots att det var vår och svettigt i håret. Klockan var åtta när mössorna dolde två svarta små skallar från Lasermannens kikarsikte. Svartskalle var någonting konkret, som mjukglass eller vantar. Lasermannen däremot hotfull men diffus, som en klocka utan visare på läxstencilen där man själv skulle fylla i tiden.

Att den parlamentariska vänstern blivit helt oförmögen att mobilisera och växa framgår tydligt av höstens valresultat. Tillsammans med Sverigedemokraternas framgångar markerar detta en ny politisk tid. Rasismen, eller i all fall toleransen för rasism, har vuxit på bred front samtidigt som Socialdemokratin, det projekt som i så stor utsträckning strukturerat och bestämt såväl den svenska högerns som vänsterns arbete i nästan 100 år, fullbordat sin utveckling från arbetarrörelsens massparti till ett borgerligt parti utan rörelse. ”Sörj inte, organisera er” säger vissa. Men sorgen går inte att välja bort, den måste få ta plats och veckla ut sina minnesbilder och katastroftankar. Inom loppet av en vecka överväger vissa föräldrar att gå i exil en andra gång och på någons jobb sägs det i fikarummet att vänstersympatisörer borde steriliseras. I tunnelbanan spottar en person två svarta män i ansiktet och i tidningen står det att en kvinna skrikit ”du står i vägen jävla svartskalle” till en småbarnsmamma i Vasastan. De lager av liv som skiljer nutiden från Clocktiden luckras upp och barndomskänslor, välbekanta för vissa, helt okända för andra, strömmar fram. ”Jag tror uppriktigt att en subjektiv erfarenhet kan förstås av andra” skriver avkoloniseringens största teoretiker, Franz Fanon. Känslor kan anta kollektiva dimensioner utan att var och en som delar dem genomlevt samma situationer. Den molande oro, ilska eller uppgivenhet vi känner kan inte motas bort med en hurtigt uppsträckt näve i luften. Den behöver inte heller bli klibbig och passiviserande. Våra känslor, däribland vår sorg, kan fungera som fond för våra analyser. Vi måste gå framåt genom dem.