Tätheten i allt - förskingringen i allt

Spräng oss alla ur avgrunden

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/4dbwbg/morkerman

En av de politiska texter som betytt mest för mig, nu läste jag om den. 

Maj —> juni

 Av nässlorna har jag lärt mig att brännas 

Att ty mig till det övergivna 

Att vara fri under makten

Alla eldar elden läser Ingela Strandberg och det är otroligt. Inget av det hon skriver om har jag lärt mig men nog skulle jag vilja, det skulle jag gärna göra. ”Freedom under conditions of constraints” pratade Judith Butler om i en pod jag hörde. Är det brännässlornas frihet. 

Konvalescensdagbok

 Jag är i konvalescens igen, det var längesedan sist men nog känner jag igen konturerna av den här känslan. Då läste jag PO Enquist, grät på min mammas jobb och lyssnade på pendeltågen från balkongen, det var vår även då. 

Peter Weiss skrev konvalescensdagbok efter en hjärtinfarkt 1970 (54 år). 13 år senare var han död. Så här:

Eftersom jag hade underordnat mig den disciplin som bjuder att man inte bör se sig själv som så viktig, inte får svikta, alltid måste jämföra den egna situationen med den som de inburade och torterade överallt är utsatta för, förpassade jag snabbt till glömskan nattliga upplevelser som tenderade att göra mig upprörd, som gick till vilt angrepp mot min självcensur, min ståndaktighet. Vara ett med sig själv, leva i full besittning av sina färdigheter, känna säkerhet, glädjas åt en samhörighet, vilken illusion, vilka pretentioner, då du i den stora splittringen och brutaliseringen, i den ständiga kollisionen mellan fientliga krafter, i den hektiska spänningen mellan katastrofer kan vara glad om du lyckas ge ord åt en bråkdel av det du har på hjärtat, om du till och med mellan svackorna, perioderna av medvetslöshet har producerat ett par böcker ett par pjäser. För denna halvhet, för det ytterst ringa som jag hade åstadkommit ville jag rättfärdiga mig när jag den där natten, i början av juni, hörde mig ropa gång på gång, jag har gjort det rätta, och kanske var det också det rätta, i varje fall var det det enda jag förmådde, och varför ska jag inte ge mig tillfreds med det, vem tvingar mig att kräva av mig det som ligger utanför min räckvidd. 

Min vän sticker handen

genom gluggen

och får mitt inre att skälva.

Jag stiger upp för att öppna 

för min vän, 

och mina händer dryper av myrra.

Från fingrarna rinner myrra

över dörrens regel.

Jag öppnar för min vän,

men min vän har gått.

Jag blir utom mig, han är borta

jag söker honom men finner 

honom inte.

Jag ropar, men han svarar inte.

[---]
Jag besvärjer er, Jerusalems döttrar:

Om ni finner min vän

tala om för honom

att jag är sjuk av kärlek!

Idag hittade jag en formulering hos Sebald som jag själv försökt skriva flera gånger utan att lyckas:

Varje individs, varje samhälles och hela världens historia löper nämligen inte i en båge som svingar sig allt vidare och vackrare uppåt, utan i en bana som när middagshöjden är nådd leder ner i mörkret.

Jag ägnar kvällarna åt Charley / Old Nick igen. Han satt på sin värkande bakdel med sina värkande ögon i läsesalen på British Museum och skrev:

Perseus bar en huva av dimma för att jaga monster. Vi drar denna huva långt ned över ögon och öron för att kunna förneka att det finns några monster.

Alla eldar elden väntar otåligt på våren och läser om Gramsci, som skriver om de historiska rester och framtidsintuitioner som utgör våra jag. Det passar mig, som har framtiden sparkande i magen. Vem vet vilka spår det förflutna redan har lämnat i mitt barn och vad som ska växa ur våra gamla avlagringar?

For Gramsci, then, "personality is strangely composite: it contains Stone Age elements and principles of a more advanced sience, prejudices from all past phases of history at the local level and intuitions of a future philosophy which will be that of a human race united the world over". Every epoch of history has thus handed down as its legacy to the individuals of the present a set of more or less consistent and compelling doctrines, beliefs and superstitions that survive as traces or "sedimentations" in the human mind. Gramsci sees this essential historicity of the individual as generating a Socratic imperative. Embracing the famous inscription on the Delphi oracle, Gramsci writes, "The starting-point of critical elaboration is the consciousness of what one really is, and is "knowing thyself" as a product of the historical processes to date which has deposited in you an infinity of traces, without leaving an inventory. Such an inventory must therefore be made at the outset".

Graviditeten

Maggie Nelson skriver:

Is there something inherently queer about pregnancy itself, insofar as it profoundly alters one's "normal" state, and occasions a radical intimacy with - and alienation from - one's body? How can an experience so profoundly strange and wild and transformative also symbolize or enact the ultimate conformity. Or is this just another disqualification of anything tied to closely to the female animal from the privileged term (in this case, nonconformity, or radicality)?

Varför ställs den frågan så sent i människans historia? Borde inte graviditeten tillhöra de mest välutforskade fenomenen (filosofiskt, fenomenologiskt, medicinskt, litterärt)? 

Nu är jag trettio år, min mörka tinning har dödens askfärg redan kommit åt

 AEE har läst Elena Ferrante med stor oro och glupskhet. Som i barndomen, när man åt fantasyboksidorna med ögonen. Jag letar efter en svensk översättning till ordet meek. Saktmodig? Men också, fåraktig? Och denna mening: The solitude of women's minds is regrettable. Den plågar mig.

 Emmanuel Bove om att skriva självbiografiskt:

Jag måste erkänna att jag här i viss mån har samma problem som en skådespelare som plötsligt glömt sin rolltext... Den fråga som Lucien Kra [Boves förläggare] ställer överskrider mina krafter av tusen skäl, bland vilka det främsta är en skamkänsla som hindrar mig att tala om mig själv. Allt jag sade skulle för övrigt bli fel. Vem skulle för övrigt kunna motstå nöjet att fylla sin biografi med stora händelser och stolliga infall: lust att författa vid åtta års ålder, en oförstådd ungdom, en glänsande eller medelmåttig studietid, självmordsförsök, en lysande krigsinsats, ett nästan dödligt sår, en dödsdom i ett krigsfångeläger, och en benådning kvällen före avrättningen. Det klokaste, tror jag, är att inte sätta igång alls.

Roligt i en tid där skrivande i princip är synonymt med att skriva självbiografiskt. Har inget nytt att säga om det, förutom att det lätt blir tröttsamt.

AEE äser Victor Serges "En anarkists minnen". Tagen redan på sida ett:

Innan jag ens lämnat barndomen bakom mig tycker jag mig mycket klart ha förnummit denna kluvna känsla som skulle behärska mig helt första delen av mitt liv: den att leva i en värld utan möjlig undanflykt, där man ändå måste kämpa för en omöjlig undanflykt. 

Att läsa om 1917 är kanske att leta efter hopp eller tecken i det sugande mörka som är vår tid. VS skriver dessutom fantastiskt: 

Det finns idéer. Och bakom idéerna, i de medvetandets skrymslen där de utformas genom undanträngandets, censurens, sublimeringens, intuitionens och många andra namnlösa företeelsers dunkla kemiska processer, finns vår djupa känsla av varat, formlös, bred, tung, ofta besvärande. I dessa områden låg vårt tänkandes rötter inbäddade i förtvivlan.

"Vi kommer att leva på en planet där de levande avundas de döda" säger professorerna på radio. Jorden kommer tillhöra algerna och myggen. Hinnan bli tjockare.

Jag är fascinerad av hur svårt det är att tänka kring detta. Det går inte att närma sig, annat än som eskatologi. Kanske för att rörelserna och utsikterna till förändring saknas. Tanken förmår inte tränga fram på egen hand.

Jag läser istället om Sasja och Sjura - Alexander Shilapnikov och Alexandra Kollontaj.  Hans Björkegren, som skrivit om dem i Ryska posten, verkar så rörd av dem var för sig och tillsammans. Sasja och Sjura kallar han dem. Kan inte sluta tänka på Shilapnikovs liv. Han dog, som alla andra omutbara. Skjutbara.

Sebald om Peter Weiss

I transformeringen av det sårade subjektet till en annan, omedgörlig personlighet grundas å ena sidan viljan till motstånd, medan å andra sidan något sker som skulle kunna beskrivas som assimileringen av kylan hos det system som subjektet vet sig hotat av. 

Som blommor vänder sina kalkar mot solen så strävar också allt som varit, i kraft av ett slags gåtfull helliotropism, att vända sig mot den sol som är under uppgång på historiens himmel. Denna den mest svårupptäckta av alla förändringar måste den historiske materialisten kunna inregistrera.

----> AEE står under de onda drömmarnas och de diskreta tecknens inflytande november igenom. Det går varken att värja sig eller komma vidare. Som tröst läser jag denna oerhört vackra och viktiga bok om Walter Benjamins historiefilosofiska teser, som alla borde läsa.

Rosa L om rättigheter

However, the duty of the class party of the proletariat to protest and resist national oppression arises not from any special “right of nations,” just as, for example, its striving for the social and political equality of sexes does not at all result from any special “rights of women” which the movement of bourgeois emancipationists refers to. This duty arises solely from the general opposition to the class regime and to every form of social inequality and social domination, in a word, from the basic position of socialism.


On this basis, scientific socialism has revised the entire store of democratic clichés and ideological metaphysics inherited from the bourgeoisie. Present-day Social Democracy long since stopped regarding such phrases as “democracy,” “national freedom,” “equality,” and other such beautiful things as eternal truths and laws transcending particular nations and times. On the contrary, Marxism regards and treats them only as expressions of certain definite historical conditions, as categories which, in terms of their material content and therefore their political value, are subject to constant change, which is the only “eternal” truth.

Detta sparas tills någon översätter Rosa Luxemburgs oerhört intressanta text The Right of Nations to Self-Determination. 

Sörj och organisera dig

För vissa uppstod tiden ur hamburgerkedjan Clocks neonskylt, i vars runda O slaget åtta för alltid frusit fast. När armbandsurets funktion var diffus och oklar förblev hamburgerkedjan Clock konkret: mjukglass i strut kostade fem kronor där.

I det feta O:ets evigt utsträckta timme väntande en storasyster utanför fritids med en mössa på huvudet och en i handen. Mössor att dra långt ned över pannan, trots att det var vår och svettigt i håret. Klockan var åtta när mössorna dolde två svarta små skallar från Lasermannens kikarsikte. Svartskalle var någonting konkret, som mjukglass eller vantar. Lasermannen däremot hotfull men diffus, som en klocka utan visare på läxstencilen där man själv skulle fylla i tiden.

Att den parlamentariska vänstern blivit helt oförmögen att mobilisera och växa framgår tydligt av höstens valresultat. Tillsammans med Sverigedemokraternas framgångar markerar detta en ny politisk tid. Rasismen, eller i all fall toleransen för rasism, har vuxit på bred front samtidigt som Socialdemokratin, det projekt som i så stor utsträckning strukturerat och bestämt såväl den svenska högerns som vänsterns arbete i nästan 100 år, fullbordat sin utveckling från arbetarrörelsens massparti till ett borgerligt parti utan rörelse. ”Sörj inte, organisera er” säger vissa. Men sorgen går inte att välja bort, den måste få ta plats och veckla ut sina minnesbilder och katastroftankar. Inom loppet av en vecka överväger vissa föräldrar att gå i exil en andra gång och på någons jobb sägs det i fikarummet att vänstersympatisörer borde steriliseras. I tunnelbanan spottar en person två svarta män i ansiktet och i tidningen står det att en kvinna skrikit ”du står i vägen jävla svartskalle” till en småbarnsmamma i Vasastan. De lager av liv som skiljer nutiden från Clocktiden luckras upp och barndomskänslor, välbekanta för vissa, helt okända för andra, strömmar fram. ”Jag tror uppriktigt att en subjektiv erfarenhet kan förstås av andra” skriver avkoloniseringens största teoretiker, Franz Fanon. Känslor kan anta kollektiva dimensioner utan att var och en som delar dem genomlevt samma situationer. Den molande oro, ilska eller uppgivenhet vi känner kan inte motas bort med en hurtigt uppsträckt näve i luften. Den behöver inte heller bli klibbig och passiviserande. Våra känslor, däribland vår sorg, kan fungera som fond för våra analyser. Vi måste gå framåt genom dem.