Är så innerligt jävla trött på att vara gisslantagen av den nej-sägande patriarkala dödsmaskin
som tar av mitt skratt
som tar av mina blickar
som tar av min dans i spirande sommarlovsglädje,
av alla blommornas och trädens dofter
och tillåter vuxna män att tala om mig i termer av femme fatale tanklös hjärtekrosserska manipulatorisk bekräftelsevampyr samtidigt som de med sin andra mun droppar Bataille och begärsflöden. Den kärleken är förbehållen dem, för mig har de reserverat rollen som byhora på logen. Jag vägrar finna mig i det!

Djoonam måste vara det finaste smeknamnet. Kroppen min. Fattar ni? Du, kroppen min. Älskar det. Hägg och syrén gör sin grej, lyckokatterna skymtar i lövverket. Jag läser FF:

Jag blev tagen av öknens själ
och månens magi
ryckte mig bort från flockens tro
Mitt hjärtas ofullkomlighet blev större
och ingen halva gjorde dess halva hel
Jag stannade och såg
att jorden under mina fötter tappade fästet
och att min älskades kroppsvärme
inte fyllde min kropps lönlösa väntan.

Maryam sjunger Schubert nere vid kanalen:

Var hälsad o heliga natt
du sjunker allt djupare

och vi artbestämmer träd, snubbar, nivåer av tvång. Varför söker man underläget? Varför driver man förhållanden som företag (varumärke + representation)? Det är så smärtsamt att prata om att man nästan kräks och vill stympa sig men istället skrattar vi åt alltihopa och i sommar ska jag skjutsa runt oss på min moppe och ghorbanet azizam vinden bär oss!

Mina ögon blev som förvända

En helg i de små tvångens tecken: små tvång kommer en att lägga huvudet på sned lyssna le prata om att "må dåligt" och "må bra". De stora tvången kan jag med, men när de små fogas till varandra och man upptäcker att det inte finns någon utsida inget innan männen ingen fredad zon, då kommer skräckkänslan. Och det är inget genusvet A-uppvaknande det här: jag har tänkt på det varje dag i minst fyra år nu men paniken avtar aldrig - tvärtom. Samtidigt måste man hantera människor som undrar varför det heter feminism och inte jämställdism.

Tanto slår ut som på given signal (hemligt går träden i blom).

Alla eldar elden kammar håret med gaffel, utstöter obegripliga (men förtjusande) små skrik, luktar på vinden: hon förstår varken ironier eller abstraktioner, av logiken och kategorierna ointresserad. Istället sträcker hon, i sin intuitiva förståelse av världen som besjälad enhet, handen mot dig, redo att leda dig bortom tänkandets bördor. Eller? NEJ FÖRVIRRADE TÖNTKILLE LETA EFTER AUTENTICITET NÅGON ANNANSTANS JAG ÄR INTE DIN CORTÁRKVINNA ELLER BRETONKVINNA ELLER LE CLEZIOKVINNA, JAG BEHÖVER INTE AV-SLÖJAS OMFAMNAS OCH GRÅTANDE LEDAS FRÅN MIN FADERS HUS. Låt mig vara!

akkkkkkkh världsbästa?