Tiden var propfull med kuslighet och otillräknelighet, med ihållande monstruositet och orimlighet.

Att hålla småborgaren för oförarglig är i själva verket ett grovt och vårdslöst misstag, ett misstag som mycket ofta leder direkt till att hela världen störs och förstörs, vilket vi ju borde veta. Över en natt kan katolicismen såsom dominerande företeelse åter avlösas av nationalsocialismen, staden har alla de nödvändiga förutsättningarna, och faktum är att vad vi kan iaktta här idag är en konstant rubbad jämvikt mellan katolicism och nationalsocialism, och när som helst kan den nationalsocialistiska vågskålen på nytt väga tyngst.

----> Tranan har samlat och gett ut Thomas Berhards fem självbiografiska romaner Orsaken, Källaren, Andhämtningen, Kylan och Ett barn i jättevolymen Självbiografier .

Jag har suttit med den på fyrans buss varje morgon i en vecka nu, och tänkt på kryptofascismen i min egen omgivning: sjukhusapparaten, de strikta hierarkierna mellan och inom vårdarbetargrupperna, läkarstudenternas hopsnörpta sd-munnar.

Från oktober till november: jag lyssnar på Stor och springer mellan träden. Man kan önska sig snöfall (och minnas järnvägsspåren mellan Stockholm och Uppsala). Man kan titta på träden och överlämna sig åt grenarna och vinden. Jag blåser där, tills dess att allt ändrats igen.

De fem sinnenas dans

Jag har haft Erik Lindegren på hjärnan i flera veckor nu, ända sedan jag återhörde och -uttalade ordet katarakt. Sist jag läste EL var jag sexton år, och skrev dålig poesi där hjärtan liknades vid kärnhus. Begärsäpplets skälvande lilla kärnhus, på den tiden kände jag det inte särskilt väl.

O att få dricka dig sanslös och byta vingar
medan pärlfiskaren sjunker i sitt bländblå djup
medan hjärtat flyter mot sin gröna katarakt
att smaka en djupare glömska att glömma
o att få dricka dig sanslös och byta vingar
att få höra Ikaros brus och dykarens tysta sång
och fiskens kristallsvarta glid över rusets botten
att se en kyrkogård blomma i sitt oåtkomliga fjärran
att höra någon träda in ur sitt fjärran fjärran

Idag förklarade jag för mamma att jag behövde hjälp med en djind-utdrivning åt en vän.

Hon lyssnade noga och gav mig sedan det bruna radbandet som hänger på den röda konservburksöppnarens vevhandtag. Det har hängt där sedan solkatternas och de inspelade radioprogrammens tid. Det är alldeles dammigt med 33 avlånga kulor och en tofs av pärlor.

Under solkatternas och de tre små killingarnas tid satt konservburksöppnarens vevhandtag så högt upp att man var tvungen att klättra på skåpen eller på de gula pallarna för att kunna snudda vid pärltofsen.

Först tänkte mamma ge mig ett annat radband, ett där det står Allah på varje kula, som hon fått av sin morbror i Herat. Hon tvekade lite men höll fram det ändå.

"Men min vän är kommunist" sa jag, "och förresten borde du behålla det som minne".

Lite mor-dotter häxbondning. Min leende skrattande mamma och jag.

Every single man I did get to know filled me with but one desire: to lift my hand and bring it smashing down on his face

Jag läser Nawal el-Sadawi i Woman at Point Zero:

As I turned over in the bed a thought flashed trough my mind. Revolutionary men with principles were not really different from the rest. They used their cleverness to get, in return for principles, what other men buy with their money. Revolution for them was like sex for us. Something to be abused. Something to be sold.

Tänker på min mamma, och på alla andras mammor. Och på att det kommer att vara annorlunda någon gång.

I onsdags svävade den tredimensionella jordgloben i sin svarta rymd (runt och runt sin egen axel). Någon mätte ut sidenvägen på en karta och jag noterade avståndet mellan polerna.

Om du vill tar vi ett flygplan och flyger över de
tusen sjöarnas land,
Där tar nätterna aldrig slut
Vår förhistoriska anfader kommer att skrämmas av
motorbullret
Jag ska landa
Och bygga en hangar för flygmaskinen av fossila
mammutben
En stockeld ska värma vår fattiga kärlek
Samovar
Och vi ska göra det hemtrevligt för oss och älska
varandra nära nordpolen.

What the Photograph reproduces to infinity has occurred only once: the Photograph mechanically repeats what could never be repeated existentially

Jag läser Barthes Camera Lucida (1980), om minnet, döden och de sätt på vilka ett fotografi framträder för sin betraktare.

Har inte riktigt fäst mig vid den förrän ikväll, trots att Barthes utvecklar träffande begrepp som punctum och studium för att beskriva fotografiets temporalitet och karaktär: studium betecknar dess kodadhet (som historiskt-politiskt dokument), medan punctum är det som slungas mot betraktaren, tillfogar honom ett sår - det partikuläras framträdande.

Ikväll visade J barndomsfotografier för mig, som han fått av sin morbror i 30-års present. På en bild sitter han iklädd tomtedräkt uppkrupen i en soffa, jämte fem prydligt uppradade gosedjur. På en annan bär han jeans och jeansjacka med ett mycket allvarligt ansiktsuttryck. Efter att vi tittat på bilderna promenerade vi länge i Nackareservatet och jag kände en oändlig ömhet och sorg över Johns barndomsfotografier. Jag tror jag fattar vad Barthes menar när han skriver om sin mors död och de bilder hon lämnar efter sig:

"Thus the life of someone whose existence has somewhat preceded our own encloses in its particularity the very tension of History, its division. History is hysterical: it is constituted only if we consider it, only if we look at it - and in order to look at it, we must be excluded from it. As a living soul, I am the very contrary of History, I am what belies it, destroys it for the sake of my own history. [...] The Greeks entered into Death backward: what they had before them was their past. In the same way I worked back through a life, not my own, but a life of someone I love".