Jag läser om Speak, memory i engelskt original. Hittade den i pocketutgåva på ett kanadensiskt antikvariat i Paris, tillsammans med Nabokovs Gogolbiografi.

"An autobiography revisited". Så även för mig. Jag har också bott på andra gator, i en singlande snö bland vattenlösliga Koranverser.

Det här var extra roligt:

"My old (since 1917) quarell with the Soviet dictatorship is wholly unrelated to any question of property. My contempt for the émigré who "hates the Reds" because they "stole" his money and land is complete. The nostalgia I have been cherishing all these years is a hypertrophied sense of lost childhood, not sorrow for lost banknotes".

Jag vaknade klockan fyra i lördags natt. Någon ryckte lätt i min arm underifrån, som vore den ett av de gamla snören man som skolbarn plingade med på bussarna.
Det duggade utomhus, och i trädgården låg matta, svarta iglar utsträckta på stenarna. Skenbart blixtstilla, men jag förstod mycket snabbt att de rörde sig, inbegripna i en jättelik koreografi. 

Läser Virginia Woolf igen. To the lighthouse var inte lika bra som Mrs Dalloway, men scenen där Lily överväger att helt enkelt vägra vara den part mot vilken Mr Tansley får agera ut sin manliga fantasi om intellektuell överhöghet var ju helt lysande.

 Gud vad ofta olika snubbar försöker tvinga in en sådan position: man förmodas sitta storögd och titta på medan de svingar sig fram över begreppshimlen och sätter världen i gungning under ens fötter. Gärna genom att vara provokativa och "våga" ställa frågor som de själva uppfattar som djärva och prövande men som man själv bara zzzzz:ar på, eller kanske redan avhandlat och kommit vidare ifrån. Så förmodas man bli upprörd medan man egentligen bara är uttråkad.

Och den kritiken är kanske primärt femnistisk, men riktar sig även mot slappa, dåliga tänkanden, som hävdar sin rätt genom härskartekniker för att dölja den grundläggande bristen på substans.

Jag fäste mig också vid annat i boken:

 1. "And again she felt alone in the presence of her old antagonist, life".

2.
I wonder if it seems to you,
Luriana Lurilee,
That all the lives we ever lived
And all the lives to be
Are full of trees and changing leaves,
Luriana Lurilee

En mångdimensionell formation i beskrivningens slättland

I somras åkte jag nattfärja från Rhodos till Athen. Kolsvart på däck, varken lampor eller stjärnor gav något återsken.

På en plaststol vid relingen satt en gubbe och rökte cigarretter. Han satt så i flera timmar, med sin stol placerad alldeles intill något mycket mjukt och vidsträckt.

Det är påsklov: man släpar fötterna efter sig på tomma gator, läser Sylvia Plath och kräks som en skolflicka på krogen. Såhär slutar Lady Lazarus i svensk nyöversättning:

Jag stiger ur askan
mitt hår är rött
jag äter män som kött

och i originalet:

Out of the ash
I rise with my red hair
And I eat men like air.

Tycker nästan bättre om den svenska?

FF tonsatt