Meena Kumari dansar på glas i Paakezahs slutscen, ett av min barndoms starkaste filmminnen. Söndertrasade fötter, i linje med Lucias utstuckna ögon (en myt som är central i Myggor och Tigrar) och Antichristkvinnans avklippta klitta?

Jag tänker såhär: när Meena Kumari dansar på glas i Paakezahs slutscen är det för att hon inte längre står ut med könsekonomin. Dansen ger för första gången i filmen uttryck för något annat än behag: på en och samma gång det yttersta självutplånanadet, kärleksoffret OCH ett sätt att ta kontroll över sin kropp, sitt begär. Frukansvärt sorgligt och hårt, jag dör varje gång jag ser det. Den engelska översättningen här ovanför är rätt hopplös, men texten är asfin. Hon sjunger bland annat: kärlek är inget för de svaghjärtade.

En parentes bara: jag minns inte vilken av filmgubbarna det är, kanske Deleuze, som skriver om Busby Berkleymusikaler och sång- och dansnummer som extradiagetiska "rörelsebilder"? Tror det är han, i Cinema 1. Vet inte om det finns någon poäng med att att kalla Bollyfilmer för musikaler, det blir en alldeles för klumpig genrisering, men i vilket fall så ringar Deleuze kanske in något av det som gör Bollyberättandet så intressant. Paakzeah är en oerhört konservativ film som befäster madonna-horadikotomier och föreställningar om kvinnlig sexualitet som smutsig. Sångpartierna öppnar dock upp för långt mer komplexa synsätt på begär, makt och sinnlighet. Varför är det så? För att krono-login sätts på paus och berättandet träder ur det dramaturgiska schemat?

Ingeborg Bachman

Salamonski press har gett ut Ingeborg Bachmans Malina på svenska! Jag har stött på hennes namn med jämna mellanrum i flera år nu: under våren i samband med Celan då deras långa kärlekskorrespondens publicerats (i Tyskland alltså german only) med titeln Herzzeit, hjärtats tid (Läs Björn Sandmarks DN-essä här om ni vill). Läste just Schottans recension av Malina i veckans gamla DN och fatta peppen när man googlar runt lite och hittar följande citat:

Sedan lång tid tillbaka har jag begrundat frågan var fascismen har sitt ursprung. Den föds inte i och med de första bomberna, inte heller genom den terror man kan skriva om i varje tidning. . . dess ursprung ligger i förhållanden mellan man och kvinna. Jag har försökt säga - i samhället pågår kriget ständigt.

Istanbul = killar i tighta fenertröjor med uppkavlade ärmar som sitter i gräset vid Hippodromen och lär sig blåsa rökringar av sina flickvänner. Böneutropen från de olika moskéerna klingar ut över staden i call and response och jag känner mig nära Gud.

Azan-e shom:

Sommaren 2009 kommer alltid att vara flackande solsken klappande händer 100 tutande taxibilar i rondellen ovanför Sergels torg (taxichaufförsförbundets solidaritetsaktion). Den långa rysande känslan i hjärtat när alla sjunger YARE DABESTANI .

Läs om vad som händer i Iran nu

O bidú

Slöa julimånad. Kattsamba + tikitakispel. Nu fick jag den svartmässa jag bett om, exorcism i skuggan av ett enormt halmhattsbrätte. Hela mitt ansikte i skugga, medan ditt strålade som en trekvartsmåne i mörkret. Three quarter moon!

A felicidade

Från juni till juli i den första böljan: alla tappar huvudet utom jag, jag håller mitt lugn. Fint och försiktigt, fikusen växer och man kan vattna sin klöver och läsa Agambessän the Friend som K skickat på mailen:

"The point at which I perceive my existence as sweet, my sensation goes through a con-senting which dislocates and deportes my sensation toward the friend, toward the other self. Friendship is the desubjectification at the very heart of the most intimate sensation of the self".

!!!!!!!!!

Att sakta komma tillbaka till filon från ett annat håll, det känns roligt! Sötman i fortsatt pakethållareskjutsning kvällsbasketbollning och att lägga sig alldeles platt på det solvarma balkonggolvet medan duvorna landar på räcket.

Uppesittarcigg på balkongen: det är jag, spindlarna och en natt som är så mild och tyst och vidsträckt. Kan inte sluta lyssna på Raja ki aayegi baraat, det påminner om något, om en katt i sin noggrant utklippta värld, om det goda gröna livet. Kan inte sluta tänka på det Perec och Nietzsche skriver om historia + skrivning + historieskrivning, i W eller minnet av barndomen och Om historiens nytta och skada för livet:

"Söndersmulad och sönderfallen, i det hela halvt mekaniskt sönderdelad i ett inre och ett yttre, översådd med begrepp som med draktänder, alstrande begreppsdrakar, därtill lidande av ordens sjukdom och utan förtroende för varje egen förnimmelse som ännu inte stämplats med ord: som en sådan icke-levande och ändå kusligt rörlig begrepps- och ordfabrik har jag kanske fortfarande rätt att säga om mig själv: cogito, ergo sum, men inte vivo, ergo cogito".