Laal salaam

På tal om Arundathi Roy - läs denna text snälla ni, om naxaliterna, indiska statens och gruvindustrins gemensamma försök att driva människor från hem och grund.


Walking with the comrades


När man läst klart kan man lyssna på denna:

Bagayaaam!

 

Åker ettans vanliga rutt från sjukhuset: förbi Mani Biryani, skarp vänster, bussen tutar i ett. Konduktören visslar som en fotbollsdomare med en solfjäder av vikta sedlar mellan vänstra handens fingrar (10x10 rupees mellan pek och lång). Hälften av passagerarna stiger av vid marknaden vilket innebär att man kan sätta sig (ljuvligt fläktande fönster). Vi åker förbi Chicken Bismilla och svänger vid Thorpadi Post Office, där E:s brev överlämnades till mig efter ifyllandet av tre olika blanketter, uppvisandet av identiteshandlingar och misstänksamma frågor om avsändaren (Where does he live? What is [Yumeju]?).  Sedan passerar vi fängelset: betong gjuten med geometrisk precision, stängsel utanför vilket det växer ett bunyunträd (aerial roots). Någon har knutit vikter täckta av smutsiga plastpåsar vid rötternas ändar, för att de ej ska kunna rota sig i marken. Den sista gröna sträckan är palmer och guavaträd, tills Bagayam hälsar mig med ett väldigt dammoln och jag sjasas upp ur sätet.

Undertryck i luften - hela stan väntar regn. Jasminkvistarna slokar i sina skålar vid fruktstånden och call and responsesången från åkrarna väcker mig om nätterna. Idag åkte vi till leprasjukhuset Karigiri, drivet som kristen mission. Det var enormt välorganiserat och välfungerande, men patienterna gav tydligt uttryck för det enorma stigmat det måste innebära att få diagnosen. Systrar i stärkta dok kryssade omkring mellan bibelcitaten som graverats in i väggarna. Amerikanska missionärer grundade Christian medical college och är allestädes närvarande i böner, estetik och retorik. Mrs G föredrar kristenheten i Kerala, hon säger att den är andligare och inte drivs av amerikanska "eldsjälar" "going around every godforsaken nook of the country telling people that they will burn in eternal hell unless they convert". Om sin pappa sa Mrs G: "In his heart of hearts he was a communist". Hon ger mig guava från träden i sin trädgård.

Läser om ikonoklasmen inom "self-respect movement" och Tamil nadus separatistiska politiska rörelser under första hälften av 1900-talet i Economic and Political Weekly. Verkligen en utmärkt spännande tidning, mailade förnumstigt till pappa och fick svaret att han visste väl, och hade brukat läsa den varje vecka 1979-81. Tänker ständigt på M och P här, var för sig eller tillsammans.

Bergens explosion

 

Diwali ikväll och luften knastrar av fyrverkerier och smällare. Jag smög ut på mrs G:s balkong nyss: kompakt mörker men bergen avtecknar sig mot himlen då och då, när orangea, blåa och gröna klot stiger från marken. Jag älskar lukten av krutrök!

Tamil Nadu

Alla eldar elden i södra Indien sedan en vecka. Det första jag såg när vi körde ut genom grindarna till flygplatsen i Chennai var en urblekt tidningsartikel som satt uppklistrad på väggen till en liten kiosk. Rubriken löd:

Pigeons see the Cats among Chinas Party Appartchiks

bildsatt med duvor som flög i mårten-gås-formation mot bakgrund av en molnig himmel.

Mrs G tittar på melodramer i vardagsrummet på undervåningen och jag ligger på sängen i mitt rum och lyssnar på Merzieh, takfläkten och en hel uppsättning oroväckande ljud utifrån. Syrsorna gnisslar med djävulsk (jag vill inte använda det ordet men det presenterar sig ständigt för mig!) regelbundenhet och det knastrar mot fönsterrutan med jämna mellanrum: mal som flyger mot ljuset och bryter sina ben/vingar/känselspröt mot glaset. Jag har tänkt rätt mycket på Sargassohavet (Jean Rhys) sen jag kom hit till Vellore, framförallt på hur växtlighet, grönska och dödsdrivna mal tematiseras i  konflikten mellan Antoinette och mr Rochester. Det är en fantastisk teckning av kolonial-patriarkal-psykologi och framförallt av avsmaken inför det prunkande/växande/yppiga/bördiga. Önskar att jag hade tagit med mig Sargassohavet hit, istället för  En dåres försvarstal! Den var obeskrivligt dravlig och innehöll en scen där berättarjaget/Strindberg f a k t i s k t lägger sig i fosterställning intill en pelare (!) och gråter för att madonnan är en hora. Vad fan ska man säga om det?

Brev till Milena

Hårdhudade höstskrudade skruttstad! Mycket snart lämnar jag dig. Detta år av konstant hets kommer att förbytas i ja, jag vet inte riktigt vad. Inkvartering hos en kristen dam i en kristen stad. Slöa brevskrivarkvällar. En flickpension av frågor.

Jag läser Kafkas Brev till  Milena, det finns så mycket att säga om dem. K:s retsamma sätt att tematisera sin judiskhet i relation till Milenas kristenhet, mot bakgrund av ögonblicksskildringar av den växande antisemitismen i Prag, blir så sorgligt och kusligt givet vad som väntar dem, även och i synnerhet henne. Han skriver:

Jag håller numera till på gatorna hela eftermiddagarna och badar i judehat. "Prasive plemeno" (skabbig ras) hörde jag en gång judarna kallas. Är det inte självklart att man ger sig iväg från en plats där man är så hatad (det behövs inte alls någon zionism eller raskänsla för det)?

Och senare:

Vi känner ju båda synnerligen karaktäristiska exemplar av västjudar, jag är, såvitt jag vet, den västjudiskaste av dem, det betyder, överdrivet uttryckt, att jag aldrig får ett lugnt ögonblick till skänks, ingenting ges mig till skänks, allting måste jag förtjäna, inte bara nutiden och framtiden utan också det förflutna, något som ju ändå varje människa kanske har fått till skänks, också det måste jag förtjäna, det är kanske det tyngsta arbetet, om jorden roterar åt höger - jag vet inte om den gör det - måste jag rotera åt vänster för att hämta tillbaka det förflutna.

Då hennes brev inte är publicerade befinner sig Milena Jesenská hela tiden i textens negativa rum, hon framträder aldrig i egen rätt. J träffade Kafka i egenskap av hans unga tjeckiska översättare. När jag googlade henne visade det sig att hon var kommunist, publicerade mängder av politiska texter, kritiserade Stalin och dog i koncentrationslägret Ravensbrück år 1944 . Steven Sem Sandberg har skrivit en roman om henne, jag ska ta med den till mitt eldfluge-upplysta rum hos Mrs. George. Återkommer.

1. Nabokov om Freud:

It might be rewarding to go into the phylogenetic aspects of the passion male children have for things on wheels, particulary railway trains. Of course, we know what the Viennese Quack thought of the matter. We will leave him and his fellow travelers to jog on, in their third-class carriage of thought, through the police state of sexual myth.

2. Nabokov om Gogol:

As in the scaling of insects the wonderful color effect may be due not to the pigment of the scales but to their position and refractive power, so Gogol's genius deals not in the intrinsic qualities of computable chemical matter (the 'real life' of literay critics) but in the mimetic capacities of the physical phenomena produced by the almost intangible particles of re-created life.