AEE äser Victor Serges "En anarkists minnen". Tagen redan på sida ett:

Innan jag ens lämnat barndomen bakom mig tycker jag mig mycket klart ha förnummit denna kluvna känsla som skulle behärska mig helt första delen av mitt liv: den att leva i en värld utan möjlig undanflykt, där man ändå måste kämpa för en omöjlig undanflykt. 

Att läsa om 1917 är kanske att leta efter hopp eller tecken i det sugande mörka som är vår tid. VS skriver dessutom fantastiskt: 

Det finns idéer. Och bakom idéerna, i de medvetandets skrymslen där de utformas genom undanträngandets, censurens, sublimeringens, intuitionens och många andra namnlösa företeelsers dunkla kemiska processer, finns vår djupa känsla av varat, formlös, bred, tung, ofta besvärande. I dessa områden låg vårt tänkandes rötter inbäddade i förtvivlan.

"Vi kommer att leva på en planet där de levande avundas de döda" säger professorerna på radio. Jorden kommer tillhöra algerna och myggen. Hinnan bli tjockare.

Jag är fascinerad av hur svårt det är att tänka kring detta. Det går inte att närma sig, annat än som eskatologi. Kanske för att rörelserna och utsikterna till förändring saknas. Tanken förmår inte tränga fram på egen hand.

Jag läser istället om Sasja och Sjura - Alexander Shilapnikov och Alexandra Kollontaj.  Hans Björkegren, som skrivit om dem i Ryska posten, verkar så rörd av dem var för sig och tillsammans. Sasja och Sjura kallar han dem. Kan inte sluta tänka på Shilapnikovs liv. Han dog, som alla andra omutbara. Skjutbara.

Sebald om Peter Weiss

I transformeringen av det sårade subjektet till en annan, omedgörlig personlighet grundas å ena sidan viljan till motstånd, medan å andra sidan något sker som skulle kunna beskrivas som assimileringen av kylan hos det system som subjektet vet sig hotat av. 

Som blommor vänder sina kalkar mot solen så strävar också allt som varit, i kraft av ett slags gåtfull helliotropism, att vända sig mot den sol som är under uppgång på historiens himmel. Denna den mest svårupptäckta av alla förändringar måste den historiske materialisten kunna inregistrera.

----> AEE står under de onda drömmarnas och de diskreta tecknens inflytande november igenom. Det går varken att värja sig eller komma vidare. Som tröst läser jag denna oerhört vackra och viktiga bok om Walter Benjamins historiefilosofiska teser, som alla borde läsa.

Rosa L om rättigheter

However, the duty of the class party of the proletariat to protest and resist national oppression arises not from any special “right of nations,” just as, for example, its striving for the social and political equality of sexes does not at all result from any special “rights of women” which the movement of bourgeois emancipationists refers to. This duty arises solely from the general opposition to the class regime and to every form of social inequality and social domination, in a word, from the basic position of socialism.


On this basis, scientific socialism has revised the entire store of democratic clichés and ideological metaphysics inherited from the bourgeoisie. Present-day Social Democracy long since stopped regarding such phrases as “democracy,” “national freedom,” “equality,” and other such beautiful things as eternal truths and laws transcending particular nations and times. On the contrary, Marxism regards and treats them only as expressions of certain definite historical conditions, as categories which, in terms of their material content and therefore their political value, are subject to constant change, which is the only “eternal” truth.

Detta sparas tills någon översätter Rosa Luxemburgs oerhört intressanta text The Right of Nations to Self-Determination. 

Sörj och organisera dig

För vissa uppstod tiden ur hamburgerkedjan Clocks neonskylt, i vars runda O slaget åtta för alltid frusit fast. När armbandsurets funktion var diffus och oklar förblev hamburgerkedjan Clock konkret: mjukglass i strut kostade fem kronor där.

I det feta O:ets evigt utsträckta timme väntande en storasyster utanför fritids med en mössa på huvudet och en i handen. Mössor att dra långt ned över pannan, trots att det var vår och svettigt i håret. Klockan var åtta när mössorna dolde två svarta små skallar från Lasermannens kikarsikte. Svartskalle var någonting konkret, som mjukglass eller vantar. Lasermannen däremot hotfull men diffus, som en klocka utan visare på läxstencilen där man själv skulle fylla i tiden.

Att den parlamentariska vänstern blivit helt oförmögen att mobilisera och växa framgår tydligt av höstens valresultat. Tillsammans med Sverigedemokraternas framgångar markerar detta en ny politisk tid. Rasismen, eller i all fall toleransen för rasism, har vuxit på bred front samtidigt som Socialdemokratin, det projekt som i så stor utsträckning strukturerat och bestämt såväl den svenska högerns som vänsterns arbete i nästan 100 år, fullbordat sin utveckling från arbetarrörelsens massparti till ett borgerligt parti utan rörelse. ”Sörj inte, organisera er” säger vissa. Men sorgen går inte att välja bort, den måste få ta plats och veckla ut sina minnesbilder och katastroftankar. Inom loppet av en vecka överväger vissa föräldrar att gå i exil en andra gång och på någons jobb sägs det i fikarummet att vänstersympatisörer borde steriliseras. I tunnelbanan spottar en person två svarta män i ansiktet och i tidningen står det att en kvinna skrikit ”du står i vägen jävla svartskalle” till en småbarnsmamma i Vasastan. De lager av liv som skiljer nutiden från Clocktiden luckras upp och barndomskänslor, välbekanta för vissa, helt okända för andra, strömmar fram. ”Jag tror uppriktigt att en subjektiv erfarenhet kan förstås av andra” skriver avkoloniseringens största teoretiker, Franz Fanon. Känslor kan anta kollektiva dimensioner utan att var och en som delar dem genomlevt samma situationer. Den molande oro, ilska eller uppgivenhet vi känner kan inte motas bort med en hurtigt uppsträckt näve i luften. Den behöver inte heller bli klibbig och passiviserande. Våra känslor, däribland vår sorg, kan fungera som fond för våra analyser. Vi måste gå framåt genom dem.

Wilhelm Reich

Den enda politiska tänkare som skänkt mig någon tröst sedan valet är, märkligt nog, Wilhelm Reich. En av världens konstigaste teoretiker alla tider? Beställde fram antologin Psykoanalys och Marxism från KB idag. När jag kom för att hämta ut den plockade bibliotekarien istället fram "100 dagar med Jesus". För roligt för att inte föras till arkiven.

Såhär står det om WR i förordet till boken:

Reich var övertygad om att den proletära klasskampen på en politisk och ekonomisk nivå måste kompletteras med en kamp mot den auktoritära karaktärsstrukturen och en kamp mot de institutioner som befrämjade utvecklandet av en sådan karaktärsstruktur, det vill säga bland annat familjen, skolan och kyrkan. Denna övertygelse ledde honom till att i början av 30-talet grunda Det nationella förbundet för proletär sexualpolitik (Sex-Pol) under tyska kommunistiska partiets beskydd. Sex-Pol-rörelsen ökade sin medlemskader från 20 000 till 40 000 på ett enda år [--- ] 1936 summerade Reich Sex-Pol-rörelsens målsättning såhär:

a. att i den revolutionära politiska kampen införa också den sexualpolitiska kampen
b. att ingjuta en ny attityd hos de revolutionära ledarna gentemot massorna (att rätta sig efter massornas behov och inte utöva toppstyrning)
c. att erkänna att den kulturella processen är en socialt bestämd process som bland annat har sin grund i kanaliseringen av den sexuella energin
d. att bereda mark för teoretiskt och praktiskt arbete som syftar till att finna ett för det socialistiska samhället lämpat utbildningsystem

Reich uteslöts från såväl psykoanalytiska sällskapet (1934) som kommunistpartiet (1933). Han tvingades fly Tyskland, hamnade i USA, övergav sina försök att jämka samman och utveckla marxismen och psykoanalysen, trodde sig ha hittat en kosmisk livskraft vid namn Orgon, byggde Orgonlådor och sålde dessa i terapeutiskt syfte, dömdes till fängelse för kvacksalveri och dog som fånge 1957.

De frågor WR ställde i sitt tidiga tänkande tror jag är de rätta. Vi måste nog återvända dit nu! Mot orgonlådorna allihopa.

För den som vill: Staden Albatross har översatt ett utdrag ur Reichs text "Vad är klassmedvetande" (1934) här