Mina skosulor klapprar tillsammans med andra lönearbetares i solen, klockan fem på eftermiddagen (mytiska klockslag). Himlen är djupblå om kvällarna nu, jag läser ännu mer Levi. Den periodiska tabellen är fantastisk:

It was enervating, nauseating, to listen to lectures on the problem of being and knowing, when everything around us was a mystery pressing to be revealed: the old wood of the benches, the sun's sphere beyond the windowpanes and the roofs, the vain flight of the pappus down in the June air.

Jag går längst min barndoms gamla gata, förbi Faridehs skrädderi och de skejtande snubbarna utanför frikyrkan på hörnet. Berättar för m om grundämnesnovellerna och vi diskuterar orden pragmatisk och paradox. En handstilspsykolog (!) har försökt ragga upp henne på tunnelbanan, han var stilig och räckte över ett himmelsblått visitkort i två delar, med blomstrande trädgrenar avbildade i bakgrunden. Med prydlig trycksvärta står hans namn på farsi och engelska. "Hand writing psychologist / calligraphy specialist". Kanske hade han kunnat uttyda de små handskriva Hafezverserna till spådomar som undulaterna i Teheran valde med näbben ur en brun trälåda, efter det att en blank toman placerats framför deras klor.

Jag visste ingenting, där jag levde kvar i den orubbliga tron att de grymma underverkens tid inte var förbi.

Alla eldar elden kommer hem: världens ljud dämpas, insvepta i lager av kyla och snö. Jag drömmer om Tamil Nadu. Det omedvetna har en helt annan tidslighet, samma som Solaris, som jag läser sent om kvällarna. Efter två veckor ser jag en död kvinna på mitt jobb, hennes ögon har blivit matta och disiga. Jag kommer på mig själv med att vilja minnas hennes namn, skriva ned det. Minnas hur S uttalar det, försiktigt, som vore det namnet på en ovanlig mineral.
Jag tar tåget till Malmö, min forna platta hemstad. Min kropp hittar där, fastän jag knappt minns namnet på gatorna. Himlen skickar ut sitt kalla ljus, parkerna ligger öde. Men det bildas också is-skikt på kanalens svarta vatten och när kvällen kommer känner jag igen dess matta glans i gatlyktornas sken.

P skrev till mig och frågade vad jag lärt mig av att vara i Indien i tolv veckor. Jag svarade undvikande, något om sjukvård och samhälleliga motsättningar, men kanske är det mest om honom jag "lärt mig". P:s namn betyder Indien på hindi. Han föräldrar migrerade till Kenya, jag vet inte när, exakt varifrån, eller varför. Inom det brittiska imperiet skedde oöverskådliga omflyttningar av människor, t.ex av fattiga indiska bönder och arbetare som flyttades till Malaysia, Burma, Tanzania, Sydafrika, Uganda, Kenya för att bygga järnväg, slå ned uppror, arbeta inom administrativ sektor. P:s föräldrar steg kanske ombord på en båt i Mumbai (som hette Bombay då. Bombay se aaya mera dost).  Eller så tog de sig till en av östkustens hamnar.

P är född år 1948, samma år som Indien blev självständigt.

En man kom fram till mig och J när vi promenerade längs havet i Mumbai på nyårsafton. Han undrade om jag kom från Gujarat. Han var den tionde i en rad av varandra oberoende män som ställde samma fråga. Några dagar tidigare hade Sayed tyckt sig kunna utläsa Gujarats karta i mina ansiktsdrag. Han var själv guju och muslim, kanske hade han drivits på flykt under kravallerna år 2002, då Gujarats muslimska befolkning slaktades av sina hinduiska grannar, påhejade av fascistiska koalitionspartiet BJP, som bl.a. organiserar stora delar av polisstyrkan i Maharashtra (ACAB ter sig allt mer som en objektiv historisk sanning och allt mindre som ett slagord för varje dag jag tillbringar i det här landet).

Alla jag träffat under min tid här har tilltalat mig som hemmahörande i det historiska projekt som kommit att kallas (kalla sig?) Indien.  Men jag känner inget hemmahörande, bara en visshet om att viktiga detaljer gått förlorade för alltid, i en historia som aldrig kommer låta sig återskapas. Detta blandat med en slags sorg över P,  att jag så lite vet om hans förhistoria och tidiga liv. Att det är så svårt (gränsande till omöjligt) att fråga. Det finns bara fragment kvar - ett fotoalbum klätt i snäckskal, den broderade inskriptionen på en vit skjortas bröstficka, Bombay say ayya mera dost.

Överallt i Indien återfinner jag mina barndomsklenoder:

• Uppradade ihåliga stenar, vars ryggpartier är alldagligt gråskrovliga medan buken blottar kristalliserade innanmäten: lila eller vita och gnistrande hårda.

• Blomsterinfattade marmoraskar med sirligt dekorerade lock som går att lyfta av och väga i handflatan.

•  Taj Mahal-replika lampor som man kan tända med en lysknapp (så att det lyser rött och grönt ur invändigt papier machéinklädda valv).

Allt det som m och p tog med sig hem och ställde i vitrinskåp och som jag och T plockade fram i hemlighet för att leka med: att slicka på  kalla marmorlock eller trycka stenar hårt mot handflatorna tills huden avbildar de kristallina strukturerna. Jag plockade isär Taj Mahal-lampan minaret för minaret, så uppslukad av mitt arbete att jag inte hörde när mamma klev över tröskeln och avfyrade sin strängaste blick. Rynkan slog ned som en blixt mellan hennes ögonbryn medan minareterna rullade fram och tillbaka på golvet, som timmerstockar i miniatyr.

Vellore

If sleep is the apogee of physical relaxation, boredom is the apogee of mental relaxation. Boredom is the dream bird that hatches the egg of experience. A rustling in the leaves drives him away. His nesting places – the activities that are intimatley associated with boredom – are already extinct in the cities and and are declining in the country as well. 

Det regnar på mig och på lilla kalven som står tjudrad vid trädet på hörnet. Temperaturen har sjunkit till 20 grader varför CMC:s extremt välbemannade vaktstyrka kompletterat sina blåa eller bruna uniformer med leopardmönstrade öronmuffar. När det regnar som värst har de regnrock, vida bistra tält ur vilka droppande mustaschändar hänger som grenar. Blommorna faller från träden i hundratal. Jag längtar hem lite: längtar efter mammas händer och Yahya och Ensi. Lyssnar på heratisk musik + läser och läser om Kittlers essä om glömska, som heter Glömskan. Den finns publicerad i Maskinskrifter och väldigt märklig men bra.

Laal salaam

På tal om Arundathi Roy - läs denna text snälla ni, om naxaliterna, indiska statens och gruvindustrins gemensamma försök att driva människor från hem och grund.


Walking with the comrades


När man läst klart kan man lyssna på denna: