Läser Ingeborg Bachman igen, nyutgivna Vandra, tanke

Om kvällen frågar jag min mor
i smyg, när klockorna har ringt,
hur jag ska tolka dagarna
och förbereda natten.

Djupt i grunden vill jag ständigt
säga allt och inget dölja,
välja ut ackord ur det
som omger mig av klanger.

Tysta lyssnar vi tillsammans:
mor är den som drömmer mig
och likt gamla visor rör hon
vid mitt väsens dur och moll.

Hafez

Spontankirrade lyriksamlingen Faces of Love idag. Tre poeter från Shiraz: Hafez, Jahan malek Khatun och Obayd-e Zakani. Har aldrig hört talas om de senare två, men Hafez är ju en av de mest uppburna persiskspråkiga poeterna.

Ärligt, jag har aldrig haft något intimt förhållande till hans dikter. Har några samlingar hemma sedan tidigare, med omslag som ser ut som portarna till ett all inclusive hotell i Hurghada. Först nu, mycket sent omsider, förstår jag att Hafez ju är helt storartat bra, och rolig! De neurotiska små monologer berättarjaget för i dikternas avslutande strofer är till exempel fantastiska.

I heard the lilies say, "The world is old,
to take things lightly here is sweet"

Hafez, the happy heart ignores the world;
don't think dominion here is sweet

eller

In all I've done, I've pleased myself
It's ruined my good name -
The secret's out, and everywhere
Men talk about my shame.

Don't hide from him you seek, Hafez
You cannot hope to find
The One you're looking for until
You leave the world behind.


Vet inte om det ingår i den berättartradition Hafez verkade inom att tilltala sig själv på det sättet, men  jag gillar det så mycket. Framförallt i de ständiga glidningarna mellan romantisk och mystisk kärlek.

Det förgängliga är bara en bild heter Steve Sem Sandbergs dokumentära roman om relationen mellan Lou Salomé och Rilke. De skildras mot bakgrund av den tyska revolutionen 1919, som de bevittnar i München, och här passerar även revolutionens socialistiska och kommunistiska ledare revy, med fokus på Ernst Toller. 

Såhär: för den som vill veta lite mer om Lou Salomé och hennes arbete finns här infogade dagboksanteckningar, brevväxling med Freud och annat kul. Dock saknas utrymmet att fördjupa frågorna om narcissism, förlust och skapande som Salomé verkar ha arbetat med teoretiskt. För den som vill veta lite mer om tyska revolutionen blir det mest rörigt: ett famlande bland olika egennamn och platser. Oklart vad Salomé och Rilke bidrar till i förståelsen av revolutionen, och vice versa.
Irriteras också av de många icke-översatta citaten från tyskan, ett språk som det ej tillhör allmänbildningen att kunna i dessa dagar! Med allt detta sagt finns det vackra partier att foga in i arkivet:

"Kanske, slog det henne senare, var detta Tausks stora misstag: att han trodde att man kan uppsöka människor som man uppsöker platser: för den frid de skänker eller de perspektiv som öppnar sig från deras horisont. Det var från krav som dessa hon en gång brutit upp".

AAE går vidare med:

läsning om tyska revolutionen: The German revolution 1917-1923

läsning av Salomé: Erotik och narcissism

Den lilla trollkatten dog idag och kommer aldrig mer att sitta intill Leninbysten i hallen.

När husdjur dör återerövrar de sin autonomi på något vis. Det slår en att de haft sin egna tidslighet hela tiden. Hoppas trollkatten var lugn, inte rädd. Hon brukade ligga på mattorna i solljuset. Hon var så allvarlig.

Varifrån kommer vår likgiltighet för en av arbetarklassens väsentligaste uppgifter? Hur skall man förklara sexualproblemets förhållande till dessa mindre viktiga frågor, som inte är värda, att så mycken kollektiv kraft och uppmärksamhet förbrukas på dem? Som om inte förhållandena mellan könen och utarbetandet av en moralkodex för att reglera dessa skulle ha i den mänskliga historien bevisat sig vara ett bestående moment i den sociala kampen och som om förhållandena mellan könen i bestämda sociala grupper inte väsentligen skulle ha varit medbestämmande för utgången av striden mellan de varandra bekämpande samhällsklasserna.


...undrar Aleksandra Kollontaj år 1911

Återkommande mardröm: jag är i Istanbul och misslyckas med att besöka Blå moskén. I drömmen ligger den precis vid Bosporen, med trappor som leder ned i havet. Jag hittar i staden och vet hur gatorna hänger samman, men hinner aldrig dit trots att jag går och går i timmar. Handlingen är i sig inte märkvärdig, men mitt psykogeografiska Istanbul är så ofattbart vackert i drömmen. 

Syrenerna blommar vid Karl Marx allé och tjejer med blått hår rastar hundar med blå scarf. 

Jag tycker så mycket om Berlin. Finns det någon annan stad som i så hög utsträckning tematiserar sin egen historia? Vi promenerade förbi terrorns topografier idag, samt en utställning om bokbränningarna. Jag läste på skyltarna där: döden är en mästare från Tyskland. Namn att minnas: Anna Leitner, Armin Wegner. Otaliga namn. 

Och så finns här Rhodendendronheit och talgoxarna i Tiergarten. Namnen på gatorna i öst, som värmer en världsåskådningsmarxists gamla hjärta. Det milda diset vid floden, nära Oberbaumbrücke. Auf dem flusse.