Sabato har tydligen sagt: jag bränner om kvällen det jag skriver om morgonen.
Något med dessa varma julikvällar får hyllmeter av dålig poesi att välla upp inom mig. Jag lutar mig mot balkongräcket och läser Sapfo Sachs och Foroukhzad medan spindlarna hissar sig ned i sina trådar. Som alltid så här års. Jag skriver och skriver men orden låter sig aldrig riktigt mättas med lättheten i luften eller ljudet av tågen (i en av mina särskilt dåliga dikter liknade jag det vid ljudet av blod som rusar ned i en underarm när man lättar på manschetten vid blodtryckstagning. Inget versmått i världshistorien kunde rädda den bilden).
Ända sedan jag läste Den Transsibiriska järnvägen av Blaise Cendrars har jag tyckt om att kokettera med att vara en väldigt dålig poet. Men till skillnad från Cendrars stämmer det i mitt fall, jag saknar den tid det tar att lära sig skriva riktigt bra, och har också svårt att ta mig på det stora allvar jag tror krävs. Men jag älskar att läsa Sapfo på balkongen, medan kvällshimlen mörknar.
J talar ofta om universums kunskapshorisont. Han säger, att vi bara kan mäta och förstå förhållandena inom en specifik del av universum, och det som bestämmer gränserna för detta är ljusets hastighet. Det finns delar av universum varifrån vilka ljus aldrig kommer att hinna färdas hit.
I fredags irrade jag omkring i olika bokhandlar efter jobbet, så trött att jag inte kunde fokusera blicken. På Söderbokhandeln hittade jag ett rött häfte från Ellerströms förlag, som hette Eros skakar mig och inehöll dikter av Sapfo och Alkaios (som jag inte känner till).
Sapfos fragment är så underliga, också de når oss från ett avstånd som aldrig kan överbryggas. Det står till exempel:
När hon ropande ber oss skynda dit/drunknar allt vad hon sagt i brus/från det hav som har skilt oss från varandra: "Den som ville beskriva hur skön du var/när du klätt dig i fotsid dräkt/kunde ha liknat din hals vid en gudinnas".
eller bara:
"Någon, säger jag, kommer att minnas oss framdeles".
Något med dessa varma julikvällar får hyllmeter av dålig poesi att välla upp inom mig. Jag lutar mig mot balkongräcket och läser Sapfo Sachs och Foroukhzad medan spindlarna hissar sig ned i sina trådar. Som alltid så här års. Jag skriver och skriver men orden låter sig aldrig riktigt mättas med lättheten i luften eller ljudet av tågen (i en av mina särskilt dåliga dikter liknade jag det vid ljudet av blod som rusar ned i en underarm när man lättar på manschetten vid blodtryckstagning. Inget versmått i världshistorien kunde rädda den bilden).
Ända sedan jag läste Den Transsibiriska järnvägen av Blaise Cendrars har jag tyckt om att kokettera med att vara en väldigt dålig poet. Men till skillnad från Cendrars stämmer det i mitt fall, jag saknar den tid det tar att lära sig skriva riktigt bra, och har också svårt att ta mig på det stora allvar jag tror krävs. Men jag älskar att läsa Sapfo på balkongen, medan kvällshimlen mörknar.
J talar ofta om universums kunskapshorisont. Han säger, att vi bara kan mäta och förstå förhållandena inom en specifik del av universum, och det som bestämmer gränserna för detta är ljusets hastighet. Det finns delar av universum varifrån vilka ljus aldrig kommer att hinna färdas hit.
I fredags irrade jag omkring i olika bokhandlar efter jobbet, så trött att jag inte kunde fokusera blicken. På Söderbokhandeln hittade jag ett rött häfte från Ellerströms förlag, som hette Eros skakar mig och inehöll dikter av Sapfo och Alkaios (som jag inte känner till).
Sapfos fragment är så underliga, också de når oss från ett avstånd som aldrig kan överbryggas. Det står till exempel:
När hon ropande ber oss skynda dit/drunknar allt vad hon sagt i brus/från det hav som har skilt oss från varandra: "Den som ville beskriva hur skön du var/när du klätt dig i fotsid dräkt/kunde ha liknat din hals vid en gudinnas".
eller bara:
"Någon, säger jag, kommer att minnas oss framdeles".
