söndag 21 juli 2013

Sabato har tydligen sagt: jag bränner om kvällen det jag skriver om morgonen.

Något med dessa varma julikvällar får hyllmeter av dålig poesi att välla upp inom mig. Jag lutar mig mot balkongräcket och läser Sapfo Sachs och Foroukhzad medan spindlarna hissar sig ned i sina trådar. Som alltid så här års. Jag skriver och skriver men orden låter sig aldrig riktigt mättas med lättheten i luften eller ljudet av tågen (i en av mina särskilt dåliga dikter liknade jag det vid ljudet av blod som rusar ned i en underarm när man lättar på manschetten vid blodtryckstagning. Inget versmått i världshistorien kunde rädda den bilden).

 Ända sedan jag läste Den Transsibiriska järnvägen av Blaise Cendrars har jag tyckt om att kokettera med att vara en väldigt dålig poet. Men till skillnad från Cendrars stämmer det i mitt fall, jag saknar den tid det tar att lära sig skriva riktigt bra, och har också svårt att ta mig på det stora allvar jag tror krävs. Men jag älskar att läsa Sapfo på balkongen, medan kvällshimlen mörknar.

J talar ofta om universums kunskapshorisont. Han säger, att vi bara kan mäta och förstå förhållandena inom en specifik del av universum, och det som bestämmer gränserna för detta är ljusets hastighet. Det finns delar av universum varifrån vilka ljus aldrig kommer att hinna färdas hit.

 I fredags irrade jag omkring i olika bokhandlar efter jobbet, så trött att jag inte kunde fokusera blicken. På Söderbokhandeln hittade jag ett rött häfte från Ellerströms förlag, som hette Eros skakar mig och inehöll dikter av Sapfo och Alkaios (som jag inte känner till).

Sapfos fragment är så underliga, också de når oss från ett avstånd som aldrig kan överbryggas. Det står till exempel:

När hon ropande ber oss skynda dit/drunknar allt vad hon sagt i brus/från det hav som har skilt oss från varandra: "Den som ville beskriva hur skön du var/när du klätt dig i fotsid dräkt/kunde ha liknat din hals vid en gudinnas".

eller bara:

"Någon, säger jag, kommer att minnas oss framdeles". 

söndag 7 juli 2013

Om hjältar och gravar


AEE har besökt Krakow, och sedan Leksand. Hannah Arendt skriver någonstans i sin Människans villkor om den moderna storstaden som en farlig plats, i det att gränsen mellan offentligt och privat raseras där. Människorna faller på något vis handlöst in i varandras liv, vilket genererar psykologiska och politiska effekter som Arendt menar kan ligga till grund för t.ex. fascismen. Jag är lite svag för HA, trots att hon ibland är en riktigt ärkeborgerlig tänkare. Andra gånger kan hon vara lysande, men i fråga om staden har hon definitivt fel, tänker jag i Krakow och sedan igen i Leksand.

När jag kommer hem till Stockholm igen är det redan juli, och staden är tom och varm. Den klär i sitt släpiga gröna. Jag läser Ernesto Sabatos Om hjältar och gravar, som nyligen släpptes i nyutgåva av Lind&co i deras nittonhundratalsserie. De har tidigare gett ut  Tunneln av samma författare, en kortare roman som även den utspelar sig i Buenos Aires.

Cortazar har skrivit väldigt fina noveller om tunnelbanenätet och banvallarna i Buenos. Om hjältar och gravar utspelar sig istället i parkerna, vid hamnen och i ett specifikt förfallet hus. Liksom Tunneln har Om hjältar och gravar en handling som vid första anblick kan framstå som småtrist gymnasial: ung man förälskar sig i vacker, svårtillgänglig kvinna, blir besatt och ärrad för livet. Tunneln drogs ned något av den snarkiga ramberättelsen, även om den stundvis nådde långt utöver den. Men Om hjältar och gravar är något helt annat: en skildring av immigrantnationen Argentinas historia, politiska konfliktlinjer och klasskiktningar.  Samtidigt ett upprivande och märkligt familjeporträtt med psykonalaytiska undertoner, men inte alls på det där mekaniska och trista viset man ofta tycker så illa om. Här skildras även anarkistmiljön i Buenos Aires på 30- och 40-talen, strejker och kyrkobränningar i upptakten till kuppen. Det finns också ett mittenparti infällt, den berömda "Rapport om blinda", som nog tillhör det märkligaste och mest skrämmande jag läst.


torsdag 4 april 2013

Mina skosulor klapprar tillsammans med andra lönearbetares i solen, klockan fem på eftermiddagen (mytiska klockslag). Himlen är djupblå om kvällarna nu, jag läser ännu mer Levi. Den periodiska tabellen är fantastisk:

It was enervating, nauseating, to listen to lectures on the problem of being and knowing, when everything around us was a mystery pressing to be revealed: the old wood of the benches, the sun's sphere beyond the windowpanes and the roofs, the vain flight of the pappus down in the June air.

Jag går längst min barndoms gamla gata, förbi Faridehs skrädderi och de skejtande snubbarna utanför frikyrkan på hörnet. Berättar för m om grundämnesnovellerna och vi diskuterar orden pragmatisk och paradox. En handstilspsykolog (!) har försökt ragga upp henne på tunnelbanan, han var stilig och räckte över ett himmelsblått visitkort i två delar, med blomstrande trädgrenar avbildade i bakgrunden. Med prydlig trycksvärta står hans namn på farsi och engelska. "Hand writing psychologist / calligraphy specialist". Kanske hade han kunnat uttyda de små handskriva Hafezverserna till spådomar som undulaterna i Teheran valde med näbben ur en brun trälåda, efter det att en blank toman placerats framför deras klor.

söndag 17 februari 2013

Jag visste ingenting, där jag levde kvar i den orubbliga tron att de grymma underverkens tid inte var förbi.

Alla eldar elden kommer hem: världens ljud dämpas, insvepta i lager av kyla och snö. Jag drömmer om Tamil Nadu. Det omedvetna har en helt annan tidslighet, samma som Solaris, som jag läser sent om kvällarna. Efter två veckor ser jag en död kvinna på mitt jobb, hennes ögon har blivit matta och disiga. Jag kommer på mig själv med att vilja minnas hennes namn, skriva ned det. Minnas hur S uttalar det, försiktigt, som vore det namnet på en ovanlig mineral.
Jag tar tåget till Malmö, min forna platta hemstad. Min kropp hittar där, fastän jag knappt minns namnet på gatorna. Himlen skickar ut sitt kalla ljus, parkerna ligger öde. Men det bildas också is-skikt på kanalens svarta vatten och när kvällen kommer känner jag igen dess matta glans i gatlyktornas sken.

fredag 25 januari 2013

P skrev till mig och frågade vad jag lärt mig av att vara i Indien i tolv veckor. Jag svarade undvikande, något om sjukvård och samhälleliga motsättningar, men kanske är det mest om honom jag "lärt mig". P:s namn betyder Indien på hindi. Han föräldrar migrerade till Kenya, jag vet inte när, exakt varifrån, eller varför. Inom det brittiska imperiet skedde oöverskådliga omflyttningar av människor, t.ex av fattiga indiska bönder och arbetare som flyttades till Malaysia, Burma, Tanzania, Sydafrika, Uganda, Kenya för att bygga järnväg, slå ned uppror, arbeta inom administrativ sektor. P:s föräldrar steg kanske ombord på en båt i Mumbai (som hette Bombay då. Bombay se aaya mera dost).  Eller så tog de sig till en av östkustens hamnar.

P är född år 1948, samma år som Indien blev självständigt.

En man kom fram till mig och J när vi promenerade längs havet i Mumbai på nyårsafton. Han undrade om jag kom från Gujarat. Han var den tionde i en rad av varandra oberoende män som ställde samma fråga. Några dagar tidigare hade Sayed tyckt sig kunna utläsa Gujarats karta i mina ansiktsdrag. Han var själv guju och muslim, kanske hade han drivits på flykt under kravallerna år 2002, då Gujarats muslimska befolkning slaktades av sina hinduiska grannar, påhejade av fascistiska koalitionspartiet BJP, som bl.a. organiserar stora delar av polisstyrkan i Maharashtra (ACAB ter sig allt mer som en objektiv historisk sanning och allt mindre som ett slagord för varje dag jag tillbringar i det här landet).

Alla jag träffat under min tid här har tilltalat mig som hemmahörande i det historiska projekt som kommit att kallas (kalla sig?) Indien.  Men jag känner inget hemmahörande, bara en visshet om att viktiga detaljer gått förlorade för alltid, i en historia som aldrig kommer låta sig återskapas. Detta blandat med en slags sorg över P,  att jag så lite vet om hans förhistoria och tidiga liv. Att det är så svårt (gränsande till omöjligt) att fråga. Det finns bara fragment kvar - ett fotoalbum klätt i snäckskal, den broderade inskriptionen på en vit skjortas bröstficka, Bombay say ayya mera dost.

fredag 18 januari 2013


Överallt i Indien återfinner jag mina barndomsklenoder:

  • Uppradade ihåliga stenar, vars ryggpartier är alldagligt gråskrovliga medan buken blottar kristalliserade innanmäten: lila eller vita och gnistrande hårda.
  • Blomsterinfattade marmoraskar med sirligt dekorerade lock som går att lyfta av och väga i handflatan.
  •  Taj Mahal-replika lampor som man kan tända med en lysknapp (så att det lyser rött och grönt ur invändigt papier machéinklädda valv).

Allt det som m och p tog med sig hem och ställde i vitrinskåp och som jag och T plockade fram i hemlighet för att leka med: att slicka på  kalla marmorlock eller trycka stenar hårt mot handflatorna tills huden avbildar de kristallina strukturerna. Jag plockade isär Taj Mahal-lampan minaret för minaret, så uppslukad av mitt arbete att jag inte hörde när mamma klev över tröskeln och avfyrade sin strängaste blick. Rynkan slog ned som en blixt mellan hennes ögonbryn medan minareterna rullade fram och tillbaka på golvet, som timmerstockar i miniatyr.

onsdag 16 januari 2013

Vellore


If sleep is the apogee of physical relaxation, boredom is the apogee of mental relaxation. Boredom is the dream bird that hatches the egg of experience. A rustling in the leaves drives him away. His nesting places – the activities that are intimatley associated with boredom – are already extinct in the cities and and are declining in the country as well.