Tiden second hand och varufetischismbegreppet hos Marx (Aleksijevitj del 2)

Varufetischismbegreppet hos Marx är notoriskt svårt och jag har alltid haft problem med att greppa det - är det ett begrepp som beskriver hur förhållanden upplevs, eller hur de faktiskt är beskaffade? Ibland förstås varufetischism som en beteckning för det faktum att prylar värderas högre än människor och människor ses som prylar, ungefär. Det låter dels som något ganska enkelt, dels som ett psykologiskt fenomen. Vi "luras" att tro att prylar är det viktiga. Men varufetischismen kanske måste förstås som en kollektiv och väldigt komplex process? En social relation, som marxister är så förtjusta i att säga?

Pratar med J, som läser Grundrisse och tycker varufetischism är 1) ett "lyckat" begrepp hos Marx 2) ett av de viktigaste begreppen hos Marx, eftersom det har en antropologisk sida, det försöker ringa in hur människor beter sig och vilka föreställningar och förutsättningar som ligger till grund för deras beteende. I det kapitalistiska produktionssättet förmedlas värde genom pengar. Istället för att byta mjöl mot ved byts mjöl mot pengar, som är någonting helt annat än ved eller någon annan vara. Det som bestämmer hur utbytena på marknaden, och i slutändan själva marknaden, fungerar är de samhälleliga relationerna. Inte marknaden själv. OK. Pengar och varor är inte de aktiva eller bestämmande komponenterna här, de förmedlar och uttrycker enbart de samhälleliga relationerna.

Jag håller nu på att läsa Tiden second hand av Svetlana Aleksijevitj. Den fokuserar på Sovjets fall och samtida förhållanden. Även här har hon arbetat med material från hundratals intervjuer. Just nu läser jag Marina Tichovna Isajtjiks berättelse om grannen Aleksandr Porfirevitj Sjarpilo, som tände eld på sig själv och dog. Hon berättar även om sitt eget liv, om hur hon och hennes man drömde om kommunismen, arbetade i cementfabriker, byggde järnväg i Sibirien, förfrös händerna. Och om hur kriget kom och tyskarnas hundar slet sönder byns judiska barn på åkrarna. Det är fruktansvärt och oändligt fascinerande att läsa Aleksijevitj. Hon gör något som förefaller vara ganska långt från det Marx gör; fokuserar på individen, minnet, känslan. Men, som jag förstår hennes projekt handlar det i slutändan om att undersöka hur människorna i Sovjet, på basis av en viss typ av arbetsdelning, produktion, bostadspolitik, politisk organisering, det vill säga på basis av en samhällsstruktur, förhöll sig till sina liv, sig själva och varandra. Det stora med henne är att hon utforskar känslor, förnimmelser och föreställningar som kollektiva fenomen. Givetvis hittar hon inget enhetligt sovjetiskt subjekt, men däremot blottlägger hon tendenser: gemensamma drömmar, besvikelser och minnen. Sovjet föll men sovjetmänniskan finns kvar, säger hon. Kanske är den undersökningen hon gör väldigt väldigt viktig? Helt frånsett frågan om Sovjet, kriget, osv?

Oavsett vilka föreställningar vi har om världen agerar vi på våra arbeten, i våra hem, i våra relationer och i vår vardag som om marknaden och pengarna själva bestämde hur vår ekonomi fungerar. Detta beror på vissa givna förhållanden: den kapitalistiska produktionen t.ex. Men att förstå detta som Aleksijevitj förstår Sovjet, vore något helt annat. Det vore att visa hur känslor och beteenden formerar sig och opererar på kollektiv nivå. Fattar ni vad coolt det vore?

1. There is something that Proust has in common with Kafka and who knows whether this can be found anywhere else. It is a matter of how they use "I". When, Proust, in his Recherche du temps perdu, and Kafka, in his diaries, use I, for both of them it is equally transparent, glassy. Its chambers have no local coloring; every reader can occupy it today and move out tomorrow. You can survey them and get to know them without having to be in the least attached to them. In these authors the subject adopts the protective coloring of the planet, which will turn grey in the coming catastrophes. (WB)

2. Wind and storm coloured July. Also, in the middle, cadaverous, awful, lay the grey puddle in the courtyard, when, holding an envelope in my hand, I carried a message. I came to the puddle. I could not cross it. Identity failed me. We are nothing, I said, and fell. I was blown like a feather, I was wafted down tunnels. Then very gingerly, I pushed my foot across. I laid my hand against a brick wall. I returned very painfully, drawing myself back into my body over the grey, cadaverous space of the puddle. This is life then to which I am committed. (VW)

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Jag har velat skriva något om Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte i flera veckor nu, om de kvinnliga piloterna som fick flyga bombplan byggda av trä, skyttegravssoldaterna som rullade upp håret på kottar och 16-åriga sibiriska skolflickor som rymde till fronten för att slåss mot fascismen och kanske, i lika hög utsträckning, som ett kvinnligt frigörelseprojekt, ett sätt att delta i samhället på lika villkor. Röda armén och kriget framträder i Kriget har inget kvinnligt ansikte som en såväl förgörande som emanciperande kraft. Det sorgligaste i hela boken är intervjuerna med de kvinnor som överlevde, svårt traumatiserade med fysiska skador, och återvände hem bara för att bestraffas socialt för sitt gränsöverskridande beteende. 

Aleksijetvits bok har hyllats av många recensenter, inte minst för sin berättartekniska struktur, där författaren återger utdrag ur intervjuer med flera hundra kvinnor, vars röster kommer att stämma in i varandra tills de bildar en väldig kör. Nästan varje enskild berättelse bär sig själv, och helheten utgör en ojämförlig genomlysning av det sovjetiska samhället, det mänskliga psyket, könsmaktsordningen och lyckas även ställa fenomenologiska frågor om kön. Vad uppfattade och upplevde dessa kvinnor under kriget, och hur förmår de återge sina erfarenheter? Hur skiljer sig deras berättelser från den gängse (manliga) historiska förståelsen av kriget? Uppfattar och återger kvinnor sådant som män inte förmår uppfatta? Då hon intervjuar gamla soldatpar, återkommer meningen "vi var med om två olika krig, ett "manligt" och ett "kvinnligt"". Oavsett om man vill förstå detta på ett särartsfeministiskt vis, som vissa av de intervjuade kvinnorna gör, eller som en följd av samhälleliga bestämningar, visar Aleksievitj hur kvinnornas berättelser skiljer sig från männens, i vilka detaljer som återges, vilka problem som lyfts fram, vilka ögonblick som blir mest avgörande. 

Boken blir aldrig anekdotisk, trots författarens fokus på enskilda upplevelser och intryck. Istället lyckas den visa hur känslor är kollektiva fenomen. I läsningen av Kriget har inget kvinnligt ansikte väcktes hos mig de senaste årens tankar kring varför känslor är så bortträngda och bannlysta ur vissa sammanhang. Mer om detta framöver, allt har inte riktigt fallit på plats i mitt huvud än. Men såhär tänker jag:

*känslor associeras med kvinnor
*känslor förstås som i grunden reaktiva (det finns nästan alltid ett något som förutsätts utlösa känslorna: en psykologisk konstitution/ett trauma/en ensemble av neurobiologiska reaktioner/en samhällelig struktur osv. Känslor presenteras sällan som primära, aktiva, konstitutiva).
*känslor anses ej vara hemmahörande inom den vetenskapliga sfären . Detta tycker jag är helt okej/bra, men när man läser en text som Kriget har inget... undrar man om inte det Aleksijevitj gör är en slags "vetenskaplig"(= i bemärkelsen undersökande, blottläggande, klargörande) utredning av känslor som kollektiviserande och konstituerande fenomen. Såväl politiskt som i själva livet. Det är som att hennes till synes mycket enkelt uppbygga intervjubok om röda arméns kvinnliga soldater i själva verket utgör en mycket komplex filosofisk/politiskt teoretisk/historisk utläggning.

Och här vill jag citera ca 100 olika grejer ur texten, men jag har lånat ut den till min mamma, så det går inte just nu!

زیر دسته نارنجی

Did you mean Heart?

Nä.

Jersualem, Buenos Aires, Tehran, till och med Kabul kan läggas till listan av saknade, omsjungna, förlorade städer. Sönderbombade, nedbrända, belägrade, befästa och ockuperade, eller expanderande och välmående men helt enkelt otillgängliga. Så långt förflyttade i tid och rum att det inte längre går att nå dem. Kabul kallas Kabul jaan i vissa sånger. Käraste Kabul,  jag är så långt ifrån dig att det varken går att hälsa eller skicka blommor.

Är Herat en sådan stad? Musiken från Herat handlar om tjejer, fåglar, broar. Den leriga floden Harirud och färgen orange, sådana saker. Jag letar på nätet och hittar John Bailey och Veronica Doubleday, två brittiska musiker som åkte till Afgh på 70-talet. Bailey forskade om afghansk musik medan Doubleday lärde sig sjunga av kvinnor i Herat. Mest folkmusik, sådant som sjungs till dayreh på bröllop eller i kök eller på platser jag inte känner till.

Vi lyssnar tillsammans, jag och m. Hon kan alla texterna, hon vet vart alla gatorna ligger. Malle sangtarashan och pole Malan.

Mamma har alltid velat att jag ska skriva något om Herat. Jag har gjort några halvhjärtade försök, staplat bilder ovanpå varandra. Jag kan inte så mycket om stadens historia: den har varit vidsträckta imperiers huvudstad. Djingis Khan har byggt pyramider av människohuvuden där. På poeten Jamis släta marmorgrav växer ett väldigt pistageträd. Fem minareter kantar huvudgatan. De är genomsatta av kulhål. Herat har alltid varit en liberal stad. Man sover på taken om somrarna. Önskefåglar bygger bo i antennerna. Kvinnorörelsen organiserade nätverk av underjordiska skolor under talibanerna. Det växer granatäppelbuskar över allt.

Det blåser i Herat, 120 dagar om året blåser det. Det sägs att folk blivit vansinniga av att höra vinden. Det sägs att mamma önskade sig ett par gröna skor från Tehran, att hon blev yr av glädje när staden fick sin första fontän. Det sägs att min kusin blev skjuten under ockupationen och hans mamma var otröstlig, förkrossad,  att hon förhävde sig mot Gud. Hur kan jag äta bröd och dricka mjölk medan min son kallnar i sin grav? frågade hon. Strax därpå blev min andra kusin skjuten. Sedan grät hon inte mer. Sägs det.

Men jag vet att det finns grusvägar i Herat. Man kan köra längst med dem, mycket långsamt om
natten. Ljudspår från bortglömda Bollywoodfilmer kan strömma ur bilradion. Luften kan vara så varm och mättad med doften av blommor. Tiden kan sakta in allt mer, ögonblicken sträckas ut allt längre. Tills de smärtar i kroppen. Tills man förstår att man är någonting oerhört på spåren. Någonting mycket omfattande. Så omfattande att mammas skolflickeförälskelser och förbogade hemligheter och första minnesbilder ryms inom det. Att kokostou och önskefågeln ryms inom det. Att kulhålen, de kalla kropparna i underjorden, de avklippta hårtestarna ryms inom det. Att lukten av alla blommor, vartenda prasslande pistageträdblad på Jamis grav, varenda vindpust ryms inom det.

Tidigt i augusti

* En liten kritik mot Tichys bok: ibland gör den inte mer än att skrapa på fenomenens yta. Andra gånger är den väldigt bra.

* Ett nytt önskeprojekt: läsa tidiga kvinnliga psykoanalyser (Salomé, Spielrein) och försöka förstå hur det kommer sig att psykoanalysen som teoretiskt och praktiskt fält så tidigt var öppet för kvinnor. Typ en epistemologisk fråga. Vill gärna läsa om dem också. Sem Sandberg har skrivit en roman om Salomé som heter Allt förgängligt är bara en bild. Spielrein verkar det vara svårt att hitta något om annat än på tyska, varför finns det inte översatt?

* Margarete von Trotta har gjort en film om Rosa Luxemburg. Hon har även regisserat Hannah Arendt-filmen som kom förra året, som var lite konstig men samtidigt den första och enda film jag sett som i stort sett enbart handlar om en kvinnas tänkande. Skulle vilja stänga in mig och titta igenom allt hon har gjort.

Jag jobbar om dagarna, de är så många att jag börjat glömma patienternas namn och ansikten. Det är inte bra. Läser Alison Bechdel på vägen hem. Fun Home var fantastiskt bra. Rattle his bones. Over the stones. Only a pauper. Nobody owns.

Nätterna har blivit mörkare nu. Ljuset är inte längre lätt och dunigt.

Kairos

Andrzej Tichy har skrivit en roman som heter Kairos. De talar om den på Sveriges radio en fredag morgon.  Joan of Dark, minnet av Karin Boye hos Peter Weiss, Ulrike Meinhof, ögonblicket, alla framträder de där, enligt recensenten. Jag köper boken på Söderbokhandeln samma eftermiddag, och läser den långsamt under helgen. Juli månad tar snart slut, kvällarna är fortfarande mycket vackra. AT skriver som jag själv kanske försöker göra, märklig känsla! I alla fall drar han upp linjer mellan vissa av de skeenden och fenomen jag ägnat mig åt sedan jag var 21 år gammal, hade influensan och läste Motståndets estetik i sängen på K-gatan. Till och med mitt favoritstycke ur Det stundande upproret finns med: Sedan barndomen har vi varit involverade i flödet av mjölk, lukter, historier, ljud, känslor, barnvisor..."

På söndagen lägger vi oss och läser i parken, där är helt tyst frånsett ljudet av tågen och trädens fssssh. Träden har låtit så där även på andra platser, på platser som brer ut sig in i döden. Där har fåglar landat på taggtrådsstängsel och träbrädor glipat mot det ofattbara.

Jag fotar utsikten från min balkong varje kväll, juli lägger sitt sista dis över staden. Jag har tusen bilder på hustaken, broarna, solljuset. Där är båda mina arbetsplatser och trädkronorna i Tanto och livet ser så vidsträckt ut.

Sapfo II

Heltidsarbete grumlar blicken och tanken. Jag orkar bara tänka i fragment när jag kommer hem. Jag sätter mig på balkongen och tänker på Sapfo igen, på replikväxlingen i fragment 94:

Plötsligt bröts hennes röst när hon tog farväl
och med tårar i blicken sa:
"Det som sker oss är fruktansvärt:
Sapfo, tro mig, jag stannade hellre här":