Syrenerna blommar vid Karl Marx allé och tjejer med blått hår rastar hundar med blå scarf. 

Jag tycker så mycket om Berlin. Finns det någon annan stad som i så hög utsträckning tematiserar sin egen historia? Vi promenerade förbi terrorns topografier idag, samt en utställning om bokbränningarna. Jag läste på skyltarna där: döden är en mästare från Tyskland. Namn att minnas: Anna Leitner, Armin Wegner. Otaliga namn. 

Och så finns här Rhodendendronheit och talgoxarna i Tiergarten. Namnen på gatorna i öst, som värmer en världsåskådningsmarxists gamla hjärta. Det milda diset vid floden, nära Oberbaumbrücke. Auf dem flusse.

Onken

Sista dagarna på jobbet. Försöker memorera ansikten, namn och röster. Vissa patienter önskar mig lycka till i framtiden. Det är speciellt när någon vars egen framtid skiftat från outgrundligt öppen till utmätt säger sådant. Sista gången jag träffade M var han smal som en fågelunge. Hans fru grät i korridoren och höll om mig. "Du har gjort vad du har kunnat" sa hon. M kom alltid till mottagningen i basker och trenchcoat, rak i ryggen som en partisan. Han var snickare, hans son hade dött i kriget. 

M och alla de andra, som dött eller fått reda på av mig att de ska dö. Inom 3, 6 eller 12 månader (statistiskt sett). En del av mig skulle vilja lista deras namn i ett väldigt register, så att ingen glömmer deras avmagrade händer, hesa röster, stapplande steg i korridorerna.

April

Kapitel nio i Watchmen, "The darkness of mere being" (efter ett Jungcitat) var fantastiskt. Psykets inre landskap mot Mars yttre, tidsparadoxerna som lyckas belysa Lauries barndom och universums historia samtidigt. Så oerhört vackert tecknat. Och de där snögloberna, undrar om Benjamin har skrivit någonting om dem? Måste vara ett av de starkast laddade tecknen för (den förlorade) barndomen? Små inglasade landskap med en egen tidslighet och egna naturlagar, som ryms i en handlflata och går sönder när de tappas. De tappas alltid.

Det är vår igen: starka män bär små hundar i famnen, fåglarna kvittrar sig yra.

De senaste månaderna har varit förtvivlade. Kärrtorp och Malmö, tystnaden vid La Mano den 9 mars. Jag visste inte att en folkmassa kunde vara så tyst. När Walter Benjamin flydde över bergen, från Frankrike till Spanien, var han klädd i kostym och släpade med sig en orimlig koffert full av anteckningar. Det var de som senare skulle komma att ges ut som Passagearbetet, och i det tredje bandet finns en skildring av flykten, berättad av en gammal kvinna som var ett barn då. Hennes minnen av Walter Benjamins underliga kropp och tunga koffert, de har jag tänkt på. Jag har tänkt på många saker. Jag har tänkt på det kusliga i en folkmassas tystnad. På det dova ljudet av slag mot ett huvud. En växtlighet innesluten i glas. När jag var i Paris promenerade jag i timmar, till biblioteket där Benjamin skrev och de perronger från vilka tågen avgick. Deporteringsperrongerna. I biblioteket fanns en inglasad trädgård. En förkrossande grönska. Vid perrongen satt ett plakat.

Såhär skriver Lispector:

Eftersom jag är tvungen att rädda morgondagen, eftersom jag måste ha en form för jag känner att jag inte orkar vara oorganiserad, eftersom jag oundvikligen måste passa in det monstruösa oändliga köttet och stycka det i bitar lämpade efter storleken på min mun och efter storleken på mina ögons synförmåga, eftersom jag oundvikligen kommer böja mig för behovet av en form vilket kommer av min skräck för att bli obegränsad - må jag då åtminstone ha så mycket mod att jag låter denna form forma sig själv, som en skorpa som självstelnar, en eldnebulosa som svalnar till jord. 

Tiden second hand och varufetischismbegreppet hos Marx (Aleksijevitj del 2)

Varufetischismbegreppet hos Marx är notoriskt svårt och jag har alltid haft problem med att greppa det - är det ett begrepp som beskriver hur förhållanden upplevs, eller hur de faktiskt är beskaffade? Ibland förstås varufetischism som en beteckning för det faktum att prylar värderas högre än människor och människor ses som prylar, ungefär. Det låter dels som något ganska enkelt, dels som ett psykologiskt fenomen. Vi "luras" att tro att prylar är det viktiga. Men varufetischismen kanske måste förstås som en kollektiv och väldigt komplex process? En social relation, som marxister är så förtjusta i att säga?

Pratar med J, som läser Grundrisse och tycker varufetischism är 1) ett "lyckat" begrepp hos Marx 2) ett av de viktigaste begreppen hos Marx, eftersom det har en antropologisk sida, det försöker ringa in hur människor beter sig och vilka föreställningar och förutsättningar som ligger till grund för deras beteende. I det kapitalistiska produktionssättet förmedlas värde genom pengar. Istället för att byta mjöl mot ved byts mjöl mot pengar, som är någonting helt annat än ved eller någon annan vara. Det som bestämmer hur utbytena på marknaden, och i slutändan själva marknaden, fungerar är de samhälleliga relationerna. Inte marknaden själv. OK. Pengar och varor är inte de aktiva eller bestämmande komponenterna här, de förmedlar och uttrycker enbart de samhälleliga relationerna.

Jag håller nu på att läsa Tiden second hand av Svetlana Aleksijevitj. Den fokuserar på Sovjets fall och samtida förhållanden. Även här har hon arbetat med material från hundratals intervjuer. Just nu läser jag Marina Tichovna Isajtjiks berättelse om grannen Aleksandr Porfirevitj Sjarpilo, som tände eld på sig själv och dog. Hon berättar även om sitt eget liv, om hur hon och hennes man drömde om kommunismen, arbetade i cementfabriker, byggde järnväg i Sibirien, förfrös händerna. Och om hur kriget kom och tyskarnas hundar slet sönder byns judiska barn på åkrarna. Det är fruktansvärt och oändligt fascinerande att läsa Aleksijevitj. Hon gör något som förefaller vara ganska långt från det Marx gör; fokuserar på individen, minnet, känslan. Men, som jag förstår hennes projekt handlar det i slutändan om att undersöka hur människorna i Sovjet, på basis av en viss typ av arbetsdelning, produktion, bostadspolitik, politisk organisering, det vill säga på basis av en samhällsstruktur, förhöll sig till sina liv, sig själva och varandra. Det stora med henne är att hon utforskar känslor, förnimmelser och föreställningar som kollektiva fenomen. Givetvis hittar hon inget enhetligt sovjetiskt subjekt, men däremot blottlägger hon tendenser: gemensamma drömmar, besvikelser och minnen. Sovjet föll men sovjetmänniskan finns kvar, säger hon. Kanske är den undersökningen hon gör väldigt väldigt viktig? Helt frånsett frågan om Sovjet, kriget, osv?

Oavsett vilka föreställningar vi har om världen agerar vi på våra arbeten, i våra hem, i våra relationer och i vår vardag som om marknaden och pengarna själva bestämde hur vår ekonomi fungerar. Detta beror på vissa givna förhållanden: den kapitalistiska produktionen t.ex. Men att förstå detta som Aleksijevitj förstår Sovjet, vore något helt annat. Det vore att visa hur känslor och beteenden formerar sig och opererar på kollektiv nivå. Fattar ni vad coolt det vore?

1. There is something that Proust has in common with Kafka and who knows whether this can be found anywhere else. It is a matter of how they use "I". When, Proust, in his Recherche du temps perdu, and Kafka, in his diaries, use I, for both of them it is equally transparent, glassy. Its chambers have no local coloring; every reader can occupy it today and move out tomorrow. You can survey them and get to know them without having to be in the least attached to them. In these authors the subject adopts the protective coloring of the planet, which will turn grey in the coming catastrophes. (WB)

2. Wind and storm coloured July. Also, in the middle, cadaverous, awful, lay the grey puddle in the courtyard, when, holding an envelope in my hand, I carried a message. I came to the puddle. I could not cross it. Identity failed me. We are nothing, I said, and fell. I was blown like a feather, I was wafted down tunnels. Then very gingerly, I pushed my foot across. I laid my hand against a brick wall. I returned very painfully, drawing myself back into my body over the grey, cadaverous space of the puddle. This is life then to which I am committed. (VW)