Varifrån kommer vår likgiltighet för en av arbetarklassens väsentligaste uppgifter? Hur skall man förklara sexualproblemets förhållande till dessa mindre viktiga frågor, som inte är värda, att så mycken kollektiv kraft och uppmärksamhet förbrukas på dem? Som om inte förhållandena mellan könen och utarbetandet av en moralkodex för att reglera dessa skulle ha i den mänskliga historien bevisat sig vara ett bestående moment i den sociala kampen och som om förhållandena mellan könen i bestämda sociala grupper inte väsentligen skulle ha varit medbestämmande för utgången av striden mellan de varandra bekämpande samhällsklasserna.


...undrar Aleksandra Kollontaj år 1911

Återkommande mardröm: jag är i Istanbul och misslyckas med att besöka Blå moskén. I drömmen ligger den precis vid Bosporen, med trappor som leder ned i havet. Jag hittar i staden och vet hur gatorna hänger samman, men hinner aldrig dit trots att jag går och går i timmar. Handlingen är i sig inte märkvärdig, men mitt psykogeografiska Istanbul är så ofattbart vackert i drömmen. 

Syrenerna blommar vid Karl Marx allé och tjejer med blått hår rastar hundar med blå scarf. 

Jag tycker så mycket om Berlin. Finns det någon annan stad som i så hög utsträckning tematiserar sin egen historia? Vi promenerade förbi terrorns topografier idag, samt en utställning om bokbränningarna. Jag läste på skyltarna där: döden är en mästare från Tyskland. Namn att minnas: Anna Leitner, Armin Wegner. Otaliga namn. 

Och så finns här Rhodendendronheit och talgoxarna i Tiergarten. Namnen på gatorna i öst, som värmer en världsåskådningsmarxists gamla hjärta. Det milda diset vid floden, nära Oberbaumbrücke. Auf dem flusse.

Onken

Sista dagarna på jobbet. Försöker memorera ansikten, namn och röster. Vissa patienter önskar mig lycka till i framtiden. Det är speciellt när någon vars egen framtid skiftat från outgrundligt öppen till utmätt säger sådant. Sista gången jag träffade M var han smal som en fågelunge. Hans fru grät i korridoren och höll om mig. "Du har gjort vad du har kunnat" sa hon. M kom alltid till mottagningen i basker och trenchcoat, rak i ryggen som en partisan. Han var snickare, hans son hade dött i kriget. 

M och alla de andra, som dött eller fått reda på av mig att de ska dö. Inom 3, 6 eller 12 månader (statistiskt sett). En del av mig skulle vilja lista deras namn i ett väldigt register, så att ingen glömmer deras avmagrade händer, hesa röster, stapplande steg i korridorerna.

April

Kapitel nio i Watchmen, "The darkness of mere being" (efter ett Jungcitat) var fantastiskt. Psykets inre landskap mot Mars yttre, tidsparadoxerna som lyckas belysa Lauries barndom och universums historia samtidigt. Så oerhört vackert tecknat. Och de där snögloberna, undrar om Benjamin har skrivit någonting om dem? Måste vara ett av de starkast laddade tecknen för (den förlorade) barndomen? Små inglasade landskap med en egen tidslighet och egna naturlagar, som ryms i en handlflata och går sönder när de tappas. De tappas alltid.

Det är vår igen: starka män bär små hundar i famnen, fåglarna kvittrar sig yra.

De senaste månaderna har varit förtvivlade. Kärrtorp och Malmö, tystnaden vid La Mano den 9 mars. Jag visste inte att en folkmassa kunde vara så tyst. När Walter Benjamin flydde över bergen, från Frankrike till Spanien, var han klädd i kostym och släpade med sig en orimlig koffert full av anteckningar. Det var de som senare skulle komma att ges ut som Passagearbetet, och i det tredje bandet finns en skildring av flykten, berättad av en gammal kvinna som var ett barn då. Hennes minnen av Walter Benjamins underliga kropp och tunga koffert, de har jag tänkt på. Jag har tänkt på många saker. Jag har tänkt på det kusliga i en folkmassas tystnad. På det dova ljudet av slag mot ett huvud. En växtlighet innesluten i glas. När jag var i Paris promenerade jag i timmar, till biblioteket där Benjamin skrev och de perronger från vilka tågen avgick. Deporteringsperrongerna. I biblioteket fanns en inglasad trädgård. En förkrossande grönska. Vid perrongen satt ett plakat.

Såhär skriver Lispector:

Eftersom jag är tvungen att rädda morgondagen, eftersom jag måste ha en form för jag känner att jag inte orkar vara oorganiserad, eftersom jag oundvikligen måste passa in det monstruösa oändliga köttet och stycka det i bitar lämpade efter storleken på min mun och efter storleken på mina ögons synförmåga, eftersom jag oundvikligen kommer böja mig för behovet av en form vilket kommer av min skräck för att bli obegränsad - må jag då åtminstone ha så mycket mod att jag låter denna form forma sig själv, som en skorpa som självstelnar, en eldnebulosa som svalnar till jord.