زیر دسته نارنجی

Did you mean Heart?

Nä.

Jersualem, Buenos Aires, Tehran, till och med Kabul kan läggas till listan av saknade, omsjungna, förlorade städer. Sönderbombade, nedbrända, belägrade, befästa och ockuperade, eller expanderande och välmående men helt enkelt otillgängliga. Så långt förflyttade i tid och rum att det inte längre går att nå dem. Kabul kallas Kabul jaan i vissa sånger. Käraste Kabul,  jag är så långt ifrån dig att det varken går att hälsa eller skicka blommor.

Är Herat en sådan stad? Musiken från Herat handlar om tjejer, fåglar, broar. Den leriga floden Harirud och färgen orange, sådana saker. Jag letar på nätet och hittar John Bailey och Veronica Doubleday, två brittiska musiker som åkte till Afgh på 70-talet. Bailey forskade om afghansk musik medan Doubleday lärde sig sjunga av kvinnor i Herat. Mest folkmusik, sådant som sjungs till dayreh på bröllop eller i kök eller på platser jag inte känner till.

Vi lyssnar tillsammans, jag och m. Hon kan alla texterna, hon vet vart alla gatorna ligger. Malle sangtarashan och pole Malan.

Mamma har alltid velat att jag ska skriva något om Herat. Jag har gjort några halvhjärtade försök, staplat bilder ovanpå varandra. Jag kan inte så mycket om stadens historia: den har varit vidsträckta imperiers huvudstad. Djingis Khan har byggt pyramider av människohuvuden där. På poeten Jamis släta marmorgrav växer ett väldigt pistageträd. Fem minareter kantar huvudgatan. De är genomsatta av kulhål. Herat har alltid varit en liberal stad. Man sover på taken om somrarna. Önskefåglar bygger bo i antennerna. Kvinnorörelsen organiserade nätverk av underjordiska skolor under talibanerna. Det växer granatäppelbuskar över allt.

Det blåser i Herat, 120 dagar om året blåser det. Det sägs att folk blivit vansinniga av att höra vinden. Det sägs att mamma önskade sig ett par gröna skor från Tehran, att hon blev yr av glädje när staden fick sin första fontän. Det sägs att min kusin blev skjuten under ockupationen och hans mamma var otröstlig, förkrossad,  att hon förhävde sig mot Gud. Hur kan jag äta bröd och dricka mjölk medan min son kallnar i sin grav? frågade hon. Strax därpå blev min andra kusin skjuten. Sedan grät hon inte mer. Sägs det.

Men jag vet att det finns grusvägar i Herat. Man kan köra längst med dem, mycket långsamt om
natten. Ljudspår från bortglömda Bollywoodfilmer kan strömma ur bilradion. Luften kan vara så varm och mättad med doften av blommor. Tiden kan sakta in allt mer, ögonblicken sträckas ut allt längre. Tills de smärtar i kroppen. Tills man förstår att man är någonting oerhört på spåren. Någonting mycket omfattande. Så omfattande att mammas skolflickeförälskelser och förbogade hemligheter och första minnesbilder ryms inom det. Att kokostou och önskefågeln ryms inom det. Att kulhålen, de kalla kropparna i underjorden, de avklippta hårtestarna ryms inom det. Att lukten av alla blommor, vartenda prasslande pistageträdblad på Jamis grav, varenda vindpust ryms inom det.

Tidigt i augusti

* En liten kritik mot Tichys bok: ibland gör den inte mer än att skrapa på fenomenens yta. Andra gånger är den väldigt bra.

* Ett nytt önskeprojekt: läsa tidiga kvinnliga psykoanalyser (Salomé, Spielrein) och försöka förstå hur det kommer sig att psykoanalysen som teoretiskt och praktiskt fält så tidigt var öppet för kvinnor. Typ en epistemologisk fråga. Vill gärna läsa om dem också. Sem Sandberg har skrivit en roman om Salomé som heter Allt förgängligt är bara en bild. Spielrein verkar det vara svårt att hitta något om annat än på tyska, varför finns det inte översatt?

* Margarete von Trotta har gjort en film om Rosa Luxemburg. Hon har även regisserat Hannah Arendt-filmen som kom förra året, som var lite konstig men samtidigt den första och enda film jag sett som i stort sett enbart handlar om en kvinnas tänkande. Skulle vilja stänga in mig och titta igenom allt hon har gjort.

Jag jobbar om dagarna, de är så många att jag börjat glömma patienternas namn och ansikten. Det är inte bra. Läser Alison Bechdel på vägen hem. Fun Home var fantastiskt bra. Rattle his bones. Over the stones. Only a pauper. Nobody owns.

Nätterna har blivit mörkare nu. Ljuset är inte längre lätt och dunigt.

Kairos

Andrzej Tichy har skrivit en roman som heter Kairos. De talar om den på Sveriges radio en fredag morgon.  Joan of Dark, minnet av Karin Boye hos Peter Weiss, Ulrike Meinhof, ögonblicket, alla framträder de där, enligt recensenten. Jag köper boken på Söderbokhandeln samma eftermiddag, och läser den långsamt under helgen. Juli månad tar snart slut, kvällarna är fortfarande mycket vackra. AT skriver som jag själv kanske försöker göra, märklig känsla! I alla fall drar han upp linjer mellan vissa av de skeenden och fenomen jag ägnat mig åt sedan jag var 21 år gammal, hade influensan och läste Motståndets estetik i sängen på K-gatan. Till och med mitt favoritstycke ur Det stundande upproret finns med: Sedan barndomen har vi varit involverade i flödet av mjölk, lukter, historier, ljud, känslor, barnvisor..."

På söndagen lägger vi oss och läser i parken, där är helt tyst frånsett ljudet av tågen och trädens fssssh. Träden har låtit så där även på andra platser, på platser som brer ut sig in i döden. Där har fåglar landat på taggtrådsstängsel och träbrädor glipat mot det ofattbara.

Jag fotar utsikten från min balkong varje kväll, juli lägger sitt sista dis över staden. Jag har tusen bilder på hustaken, broarna, solljuset. Där är båda mina arbetsplatser och trädkronorna i Tanto och livet ser så vidsträckt ut.

Sapfo II

Heltidsarbete grumlar blicken och tanken. Jag orkar bara tänka i fragment när jag kommer hem. Jag sätter mig på balkongen och tänker på Sapfo igen, på replikväxlingen i fragment 94:

Plötsligt bröts hennes röst när hon tog farväl
och med tårar i blicken sa:
"Det som sker oss är fruktansvärt:
Sapfo, tro mig, jag stannade hellre här":

Sabato har tydligen sagt: jag bränner om kvällen det jag skriver om morgonen.

Något med dessa varma julikvällar får hyllmeter av dålig poesi att välla upp inom mig. Jag lutar mig mot balkongräcket och läser Sapfo Sachs och Foroukhzad medan spindlarna hissar sig ned i sina trådar. Som alltid så här års. Jag skriver och skriver men orden låter sig aldrig riktigt mättas med lättheten i luften eller ljudet av tågen (i en av mina särskilt dåliga dikter liknade jag det vid ljudet av blod som rusar ned i en underarm när man lättar på manschetten vid blodtryckstagning. Inget versmått i världshistorien kunde rädda den bilden).

 Ända sedan jag läste Den Transsibiriska järnvägen av Blaise Cendrars har jag tyckt om att kokettera med att vara en väldigt dålig poet. Men till skillnad från Cendrars stämmer det i mitt fall, jag saknar den tid det tar att lära sig skriva riktigt bra, och har också svårt att ta mig på det stora allvar jag tror krävs. Men jag älskar att läsa Sapfo på balkongen, medan kvällshimlen mörknar.

J talar ofta om universums kunskapshorisont. Han säger, att vi bara kan mäta och förstå förhållandena inom en specifik del av universum, och det som bestämmer gränserna för detta är ljusets hastighet. Det finns delar av universum varifrån vilka ljus aldrig kommer att hinna färdas hit.

 I fredags irrade jag omkring i olika bokhandlar efter jobbet, så trött att jag inte kunde fokusera blicken. På Söderbokhandeln hittade jag ett rött häfte från Ellerströms förlag, som hette Eros skakar mig och inehöll dikter av Sapfo och Alkaios (som jag inte känner till).

Sapfos fragment är så underliga, också de når oss från ett avstånd som aldrig kan överbryggas. Det står till exempel:

När hon ropande ber oss skynda dit/drunknar allt vad hon sagt i brus/från det hav som har skilt oss från varandra: "Den som ville beskriva hur skön du var/när du klätt dig i fotsid dräkt/kunde ha liknat din hals vid en gudinnas".

eller bara:

"Någon, säger jag, kommer att minnas oss framdeles". 

Om hjältar och gravar

AEE har besökt Krakow, och sedan Leksand. Hannah Arendt skriver någonstans i sin Människans villkor om den moderna storstaden som en farlig plats, i det att gränsen mellan offentligt och privat raseras där. Människorna faller på något vis handlöst in i varandras liv, vilket genererar psykologiska och politiska effekter som Arendt menar kan ligga till grund för t.ex. fascismen. Jag är lite svag för HA, trots att hon ibland är en riktigt ärkeborgerlig tänkare. Andra gånger kan hon vara lysande, men i fråga om staden har hon definitivt fel, tänker jag i Krakow och sedan igen i Leksand.

När jag kommer hem till Stockholm igen är det redan juli, och staden är tom och varm. Den klär i sitt släpiga gröna. Jag läser Ernesto Sabatos Om hjältar och gravar, som nyligen släpptes i nyutgåva av Lind&co i deras nittonhundratalsserie. De har tidigare gett ut  Tunneln av samma författare, en kortare roman som även den utspelar sig i Buenos Aires.

Cortazar har skrivit väldigt fina noveller om tunnelbanenätet och banvallarna i Buenos. Om hjältar och gravar utspelar sig istället i parkerna, vid hamnen och i ett specifikt förfallet hus. Liksom Tunneln har Om hjältar och gravar en handling som vid första anblick kan framstå som småtrist gymnasial: ung man förälskar sig i vacker, svårtillgänglig kvinna, blir besatt och ärrad för livet. Tunneln drogs ned något av den snarkiga ramberättelsen, även om den stundvis nådde långt utöver den. Men Om hjältar och gravar är något helt annat: en skildring av immigrantnationen Argentinas historia, politiska konfliktlinjer och klasskiktningar.  Samtidigt ett upprivande och märkligt familjeporträtt med psykonalaytiska undertoner, men inte alls på det där mekaniska och trista viset man ofta tycker så illa om. Här skildras även anarkistmiljön i Buenos Aires på 30- och 40-talen, strejker och kyrkobränningar i upptakten till kuppen. Det finns också ett mittenparti infällt, den berömda "Rapport om blinda", som nog tillhör det märkligaste och mest skrämmande jag läst.

Mina skosulor klapprar tillsammans med andra lönearbetares i solen, klockan fem på eftermiddagen (mytiska klockslag). Himlen är djupblå om kvällarna nu, jag läser ännu mer Levi. Den periodiska tabellen är fantastisk:

It was enervating, nauseating, to listen to lectures on the problem of being and knowing, when everything around us was a mystery pressing to be revealed: the old wood of the benches, the sun's sphere beyond the windowpanes and the roofs, the vain flight of the pappus down in the June air.

Jag går längst min barndoms gamla gata, förbi Faridehs skrädderi och de skejtande snubbarna utanför frikyrkan på hörnet. Berättar för m om grundämnesnovellerna och vi diskuterar orden pragmatisk och paradox. En handstilspsykolog (!) har försökt ragga upp henne på tunnelbanan, han var stilig och räckte över ett himmelsblått visitkort i två delar, med blomstrande trädgrenar avbildade i bakgrunden. Med prydlig trycksvärta står hans namn på farsi och engelska. "Hand writing psychologist / calligraphy specialist". Kanske hade han kunnat uttyda de små handskriva Hafezverserna till spådomar som undulaterna i Teheran valde med näbben ur en brun trälåda, efter det att en blank toman placerats framför deras klor.